Efter de inledande 45 minuterna igår, hade jag redan börjat spåna på en blogg/krönika om matchen. Jag var nästan beredd på att stänga av tv och göra något vettigare istället med min kväll.
Men av samma anledning som jag gärna ser filmen Titanic, om och om igen, trots att jag vet hur den slutar, bestämde jag mig för att se färdigt ”katastrof-filmen” Djurgården-HIF. Och det valet är jag otroligt glad för.

Inför matchen hade Djurgården tre raka förluster och HIF fem. Så när matchen väl sparkades igång, på en halvtom telefonbolags-sponsrad-plast-arena, var det väntat att matchen skulle ha ett högt tempo, där två lag skulle frenetiskt kämpa för att undvika ytterligare en förlust i raden.

Men, ja, ni såg det själva, (och gjorde ni inte det, ska ni vara mer än glada för det). HIF agerade som statister och lät Djurgården styra, ställa och storma framåt i deras egen takt. Och i en takt som tycktes vara totalt ouppnåelig för HIF att försvara sig för. Djurgården lekte, skojade, och förnedrade fram både 1 och 2-0 innan spelarna vaknade ur sin koma och sitt chocktillstånd.

***

Personligen har jag tyckt att Pär Hansson varit lite fladdrig under säsongen. Andra tycker tvärtom, att han gjort sin bästa säsong sedan 2011.
Under gårdagen kom jag fram till att jag saknade Pär, kommer sakna Pär, om inte den gode Matt Pyzdrowski gör ett älgakliv i sin utveckling. Det är klasskillnad på Pär och Matt. Helt klart.
Jag klandrar inte Matt för målen, men visst såg själva avsluten inte otagbara ut?
(Sen att Matts hjälpredor i försvaret spelade statister, är en annan sak…)

***

Henrik Larsson valde inför matchen att låta Bojanic och Simovic sitta på bänken till förmån för ett mer ”hårdjobbande” spel och spelare. Helt rätt tycker jag.
Med tanke på de offensiva spelarna som HL förfogar över, hade det förmodligen varit snarare 0-6 i paus, än 1-2 som det blev.

Just 1-2 målet kom som en blixt från en klar himmel egentligen. En kontring, ett inlägg från Atakora, som Rade Prica genom ett snyggt nackskott placerar otagbart för DIF-målvakten.
Målet kändes där och då mer som ett ”tröstmål-a-la-90e-minuten” än något som skulle få HIF-spelarna att vakna till liv. Lagom till paus-vilan.

Men frågan är om inte just det där nackskottet från Prica blev precis den där lilla extra tändvätskan till Henkes pep-talk i pausvilan?

***

Sidospår.
Följer ni min ”kollega” här på Alltid Fullsatt, Ingemar Queckfeldt, på Twitter?
Inte?
I så fall tycker jag ni borde, om ni gillar, precis som jag, små smarta kontroversiella instick i debatten om svenska fotbollsklubbars ekonomi, och dess medlemsstyrda verksamhet.
Jag funderar allvarligt på att tillsammans med Queckfeldt, tota ihop en bra kontroversiell artikel här på Alltid Fullsatt, gällande det ämnet. Frågan är väl mest om den skulle godkänts av ”Cheifen” – Dencker?
Och hur den skulle mottagits av er läsare…

Har ni Twitter, följ @IngemarQ! Ett tips!

***

I början på andra halvlek visade HIF ett helt annat spel, och en helt annan attityd till matchen. Om det berodde på att DIF-spelarna hade börjat slappna av, i tron att matchen var deras helt och hållet. Eller det var för att Henke visat dem hur en hårtork signerad Alex Ferguson ser ut, det vet jag inte. Men oavsett, så verkade HIF ta tag i matchen på ett mer seriöst vis.

När Dahlberg ersatte Jordan, och sedermera också Bojanic kom in istället för Wede, då ägde HIF matchen. Och jag kom på mig själv att från att ha frustrerat halvintresserat kolla på matchen med ena ögat, bli fokuserad, engagerad och förhoppningsfull.

Och filmen Titanic hade helt plötsligt försvunnit och ersatts av en annan av mina favoriter – Rocky!
(Mitt filmintresse, och min filmsmak är en helt annan fråga, som vi inte tar upp och diskuterar just här…)

***

Ni har säkert sett dem, trots att många sågat dem med fotknölarna, ”sagan” om Rocky Balboa. Mannen med ett ansikte som ser ut som en slagpåse, men tillika stenhård som granit. Mannen som tar stryk och är uträknad fram till sista skälvande minuterna av filmen.

Och precis så avslutade HIF igår.

Uträknade, utspelade och nere på nio.

Men som ett hårt kämpande kollektiv reste sig HIF-spelarna och såg till att en klar förlust vändes till ett oavgjort resultat, som för mig och många andra HIF-are kändes som en seger!

ymer13

Fredrik Ymer
På twitter: @FredrikYmer

 

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *