Sönderkokt korv, halva koppar kaffe, blåögda supportrar, tågen som susar förbi bara någon meter från planen, snett ritsade sidlinjer och gubbhörnan som bittert konstaterar att allting var minsjäl bättre förr. Det har synnerligen sin charm att precis allting är som vanligt och som det alltid varit när man går på fotboll på Vedby IP. Lägg till att det för egen del är minnen och nostalgi i varje hörna och vrå av idrottsplatsen och där varje grässtrå och tuva ute på planen har en historia att berätta. Här kan jag fortfarande höra farfars stämma vid sidlinje när han på sitt sätt eldar på sitt älskade Vedby/Rönne. ”Ta i!” var en klassiker. Här kan jag minnas de första trevande stegen i fotbollens förtrollande värld, här har jag gråtit av såväl lycka som besvikelse otaliga gånger. Här jag blött och svettats mer än på någon annan plats. Här har jag fått vänner för livet. Här har jag lärt mig allt om kamratskap, laganda, respekt för sina antagonister och tidigt grott och odlat en enorm hunger för att vinna och inse hur väldigt mycket roligare det är att vinna i grupp. Tillsammans-känslan som man tagit med sig i hela livet. Vedby IP är för mig vad kanske kyrkan är för kristna eller moskén är för muslimer. Det är min oas, min heliga plats.

Igår var jag tillbaka för att försöka med hyfsat neutrala ögon bevaka en seriefinal mellan Vedby/Rönne och IFK Rössjöholm. Två fina och anrika föreningar som såvitt jag uppfattar det är väldigt lika i hur alltings bedrivs ideellt och stort engangemang i en liten by. Inför gårdagens seriefinal stod båda lagen på 10 poäng och var obesegrade efter fyra omgångar. Solen sken, det var helgdag dagen efter – ja det var helt enkelt perfekt kaffegögaväder!

imageDet märktes ganska så snabbt att det här var två försvarsstarka och väl organiserad lag som drabbade samman, ingen större skräll att det också är därför man ligger i toppen av tabellen. Bra anfall vinner matcher, men bra försvar vinner serier och titlar. Men det är lite ovanligt att se detta i divison 6 där det mestadels är mer chansspelande och långa bollar med fokus i anfallsspelet och inte lika stort intresse att försvara sig kollektivt. Första halvlek är till stora delar ställningskrig. Första riktigt heta målchansen får hemmalagets Fredrik Jönsson som efter en studsig boll ställt Rössjöholms duktiga mittlås, plötsligt blir helt ren i straffområde men får ingen träff alls på bollen som nästan studsar ut till inkast.

Nästa målchans är det bortalaget som vaskar fram genom sin stora anfallsstjärna Tobias Carlsson som är några centimeter från att ge Rössjöholm ledningen med sitt avslut som tar i kryssribban och studsar ut. Bara några minuter efter detta är det kvitterat i ramträffar när Vedby/Rönnes svar på Nicolas Bendtner – David Wallin – efter ett fint tekniskt nummer smeker bollen i Rössjöholms kryssribba och på returen får Henrik Lundqvist chansen men bevisar att han är en backajävel med ett hårt avslut mitt på målvakten och vi går till pausvila med 0-0 på resultattavlan.

Andra halvlek är till stora delar den första lik med mycket ställningskrig, bra försvarsspel av båda lagen men med få riktigt klara målchanser. Ju längre matchen lider desto mer tydligt börjar det också bli att båda lagen nog är ganska så nöjda med en poäng och framförallt inte vill förlora denna match och då tappa lite mark i toppen. Det är dock en väldigt tuff match som sig bör i en seriefinal där ostaskivorna haglar tätt sista halvtimmen men där jag aldrig tycker att de går överstyr utan båda lagen spelar tufft men inte medvetet fult.

imageVi får uppleva något så ovanligt som en 0-0 match i division 6. Det må låta tråkigt men denna seriefinalen var långt ifrån trist utan det var intensitet och högt tempo från start till mål. Analyserna från båda lagen efter matchen var också ganska så likstämmiga om att delad pott var fullt rättvist i en tät och jämn match där både lagen behåller sin nolla i förlustkolumnen intakt och fortsätter behålla taktpinnen i toppen av serien.

 

niklas_hermansson

Share →

One Response to Hermansson: En seriefinal helt i min smak

  1. Sven-Åke Tilly skriver:

    mycket bra skrivet både om minnena från planen och om matchen.
    Själv minns jag ”gamla” Ättekulla från 1950- och 60-talet.
    Uppförbacke mot norr och nerförbacke mot söder. och ättekullen där publiken drack sina kaffegökar på söndagsförmiddagarna. Matcherna började kl 10.00, slut strax före kl 12. man hann hem till lunch och till Olympia. De allsvenska matcherna spelades då alltid kl 13.30 på söndagar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *