Nu har jag varit i Florens i mer än en månad. Det är helt galet på så många sätt, å ena sidan känns det som jag varit här i en hel evighet, medan det å andra sidan känns som tiden bara sprungit iväg. Och jag kan med handen på hjärtat säga att jag här och nu lever i en liten bubbla och det mesta känns fortfarande bara en dröm. Det är bara det att drömmen är verklighet. Så länge tiden fortsätter att fullständigt springa iväg i nuvarande tempot så är jag snart hemma i Sverige igen. Men de tankarna försöker jag lägga åt sidan. Ett senare problem, inget jag behöver tänka på eller ta itu med nu. Jag har nämligen tänkt att fortsätta leva i min lilla bubbla ett tag till, så är det med den saken.

Sedan förra gången jag bloggade har det minst sagt hänt en hel del. Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag bestämt mig för att varje helg under min tid här lämna Florens för att åka till någon ny stad. Det kan man minst sagt säga att jag gjorde helgen vid månadsskiftet. Det bestämdes för ett bra tag sedan att Hittarp inte skulle åka på något träningsläger, utan istället följa upp fjolårets succé i London med en weekend i Barcelona. När det bestämdes hade jag inte bestämt när jag skulle till Florens. Sedan bestämde jag och det visade sig ju att Florens och Barcelona då krockade. Det innebar till en början att jag räknade bort Barcelona, för att sedan ångra mig lite och lova grabbarna i laget att jag skulle försöka hitta en resa. En vecka innan de gav sig av sade jag att loppet var kört och att jag skulle stanna i Florens. Några dagar innan de gav sig av bokade jag, i smyg, en resa. Så för att göra en lång historia kort överraskade jag grabbarna med att dyka upp på hotellet i Barcelona. Där hade vi en helt fantastisk helg och det var självklart helt underbart att få träffa alla igen, för visst fan har man saknat dem. Det närmaste vi kom just fotboll var Katalonienderbyt mellan Espanyol och Barcelona. Det var givetvis en härlig upplevelse, där en viss Lionel Messi gjorde matchens enda mål från elva meter. Innan avspark hann jag även med att bli halvt döv när någon raketforskare till Espanyolsupporter tyckte det var lämpligt att smälla av en bomb precis där jag gick, så tack för det. Söndag morgon när resten av grabbarna fortfarande sov av sig ruset från tidigare kväll tog jag mitt pick och pack och lämnade ett regnigt Barcelona och återvände till ett soligt Florens. Dumt att klaga, med andra ord.

Väl på plats i Florens igen började jag ladda upp inför allsvensk premiär.1921214_622251534516732_233681534_o Jag hittade en stream till HIF och det kändes som att det verkligen var upplagt för fest. Resten av den historien känner ni redan till. De nästkommande dagarna var inte roliga för någon, inte ens för mig på plats långt från händelsernas centrum. Jag kände för första gången sedan jag kom ner till Florens att jag ville vara på plats hemma i Helsingborg för att visa att nu får det fan vara nog. Det kunde jag givetvis inte. Istället fick jag be min älskade mamma att placera en av mina Fiorentinahalsdukar på mordplatsen. Lagkamrater och vänner här nere hade läst sig till vad som hänt, och jag fick svara på tusentals frågor. De tyckte det var vackert att även Fiorentina fick visa sitt stöd i form av min lilla halsduk. Overkligt på alla sätt och vis, och nu hoppas jag med hela mitt fotbollshjärta att fotbollen får fortsätta vara vad den alltid varit för mig, kärlek och glädje. Ingen ska någonsin få mig att känna någonting annat för sporten, även om det var bra nära efter vad som hände. Kärlek är alltid starkare än hat. Nu gäller det bara att alla visar det. Ingen liten pojke eller flicka ska behöva stanna hemma från en fotbollsfest på grund av att några enstaka idioter vill bråka.

Jag har även haft familjen på besök hos mig. Det var ett par helt underbara dagar med dem. Jag fick agera guide och visa min stad för dem. Ännu en gång fick jag uppleva allt för första gången, genom deras ögon. Jag introducerade Fiorentina för dem. De blev självklart frälsta på studs, i ärlighetens namn är det nog svårt att bli något annat. Pappa satt och blev imponerad av hur majestätisk en viss 35-årig David Pizarro var. Solen sken och det var 26 grader varmt och där satt vi med varsin öl och såg världens vackraste lag sparka boll, hur ska man kunna göra något annat än njuta? Vi hann även med att åka och besöka några av vingårdarna i Chianti, vilket var oerhört trevligt. Jag tog med dem till mina favoritställen, såväl restauranger som platser.

Kommande helg ger jag mig av någonstans. Troligtvis inom Toscana, var är inte riktigt bestämt än, men det blir säkerligen hur bra som helst. Det innebär kort och gott att jag kommer sitta på ett tåg någonstans i Toscana och hålla såväl tummar som tår och invänta ett positivt resultat från vår premiär mot Råå. Och ett positivt resultat både tror och förväntar jag mig. För mig gäller att ta vara på varje dag här nu, för som jag skrev i början, innan jag vet ordet av är jag på hemmaplan igen. Lockande med det är att jag återigen får ta på mig Hittarpsdressen samt avnjuta en liter bryggkaffe två timmar innan träningen med en viss Peter Milata.

jesper_johansson

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *