Klockan närmade sig elva på kvällen. Fiorentina hade just förlorat med 1-0 mot Lazio. Målet kom efter en cyckelspark och det var bra jävla snyggt. Däremot var det inte riktigt så man hade hoppats att den första Fiorentinamatchen på plats skulle sluta. Jag hade bara hunnit landa och kasta in min väska i min lägenhet, sen tog jag taxi till stadion. Det är en liten bit från centrum till stadion och det var första gången jag satte min fot i Florens. Efter matchen trodde jag att jag lätt skulle kunna ordna en taxi hem också. Så var inte fallet. Folk flög fram från höger och vänster på sina vespor och jag var bra vilse. Kartan jag hade tagit med mig hade jag glömt i lägenheten så min chans var att ta upp mobilen och slå igång google maps. I samma sekund som jag skriver in adressen till min lägenhet dör mobilen. Det var kallt, jag var ensam och jag fick alltså börja promenera utan att veta vilken riktning jag skulle sikta in mig på. Mer än en timme och tusentals frågor om vägen senare kom jag äntligen hem. Min första kväll i Florens var avklarad, och på vägen från stadion till min lägenhet hade jag redan hunnit bli betuttad i staden. Byggnaderna, människorna, atmosfären, det var något magiskt över hela staden. Det där med att vara vilse och leta efter sin väg hem en mörk kväll var inte så kasst ändå alltså.

Du kan gå din egen väg, titta rakt fram, inte runt om…

Jag gick min egen väg. Jag följde mina drömmar. Jag ville flytta ner till Italien, och Florens, för att väl på plats läsa språket, följa Fiorentina, spela fotboll – och jag ville göra det ensam. Allt det gjorde jag. Jag fick först och främst känna på hur det är att känna sig helt ensam i ett annat land. Jag fick ett kvitto på exakt hur underbart fantastisk fotbollen kan vara, för oavsett om du spelar hemma i Helsingborg eller i Florens är det samma sport, med samma regler och gemenskapen, glädjen och kärleken är densamma. Grabbarna i laget jag spelade för var helt otroliga på alla sätt och vis. Jag kom in i gruppen mycket snabbare än jag först trodde och de bjöd genast med mig på både det ena och det andra. Under dagarna pluggade jag italiensk grammatik i skolan, på kvällarna lärde jag mig snacka ordentligt tack vare killarna i laget. Jag fick den bästa utbildningen jag kunde få, och innan jag åkte hade jag aldrig i mina vildaste fantasier trott att det skulle bli så bra. Då var tanken först bara att det skulle vara ett bra sätt att hålla igång under min tid där. Det blev mycket mer än så, och när jag åker tillbaka till Florens nästa gång, vilket inte är en fråga om, utan bara när, kommer jag utan tvekan besöka många av dem.

”Att drunkna är inte så illa, om det får en att drömma att hoppas på, att en seglande båt ska komma…”

På plats i Florens har jag haft den härligaste tiden i mitt liv. Den första tiden, innan jag träffade någon var jäkligt tuff och krävande. Ensamheten, som jag förvisso gillar och till och med föredrar, blev enorm. Inte bara en dans på rosor med andra ord. Men sen, herregud. Jag har lärt mig så oerhört mycket under min tid här. Jag har träffat och umgåtts med folk ifrån hela världen, inte bara italienare. Brasilien, som i detta fall får representeras av bland annat en 42-årig kvinna som varje dag påpekade hur mycket hon saknade sina arton(!) katter, Venezuela, Israel, Colombia, Schweiz, Korea och Kina är bara några av länderna som varit representerade bland folket jag träffat här. Jag har knutit band med flera Florensbor och den helt underbara personalen på Trattoria Mario kommer jag sakna varje dag. De har inte bara gjort mig mätt, utan lärt mig så oerhört mycket om staden, folket, kulturen, maten – allt. De omfamnade mig och välkomnade mig som en i familjen, och jag är evigt tacksam för allt de gjort för mig. Att säga hej då till familjen där var bra mycket jobbigare än jag trodde. Det blev mycket känslor, många kramar och kindpussar. När jag satt och njöt av min bistecca sade Fabio ”sista bisteccan kompis”, varpå jag svarade ”för den här gången.” Han sken upp i ett stort leende. Tydligen är jag nu mer eller mindre tvungen att gifta mig med någon från Florens, så att jag kan vara där hela tiden. I alla fall om de fick bestämma. Jag längtar redan efter dagen jag landar i Florens igen och dyker upp på Trattoria Mario utan förvarning och får se deras ansiktsuttryck.

foto

Med Fabio efter min sista lunch på Trattoria Mario.

Fiorentina. Ja, Fiorentina. Laget jag var hopplöst förälskad i redan innan jag åkte ner. Mina känslor nu? Svårt att förklara. Det är mycket känslor, och det är starka känslor. Jag har på plats där nere fått ta del av hela klubbens historia av mina vänner. Fantastiska anekdoter och galna händelser. Jag har fått se en hel del grym fotboll på plats. Som jag varit inne på förr är jag inte dummare än att jag är fullt medveten om att Serie A inte är världens bästa liga, men i min värld råder det inga som helst tvivel om att det är världens finaste. Så under min tid har jag fått se Fiorentina tampas med Lazio, Milan, Roma, Juventus, Udinese och Chievo på plats. Lägg där till att jag under en helg flög till Barcelona för att sluta upp med lagkompisarna från HIK och där på plats såg derbyt mellan Espanyol och Barca. Man kan alltså lugnt säga jag varit bortskämd med att se fantastisk fotboll på plats.

Jag känner pojken här i fönstret mitt emot, han samlar drömmar i fickan…

Jag har promenerat sönder mina skor. Längs med murarna, broarna, upp på höjderna, till skyltar med sträck över Firenze synts. Såhär i efterhand kom jag på att jag borde gjort någon slags mätning. Det hade varit kul att se hur många mil det blev i veckan. Speciellt den första tiden, då ensamheten var som värst. Från att den första tiden varit tvungen att gå runt med en karta, och trots det emellanåt varit totalt vilse till att efter en tid kunnat guida runt vem som helst i staden. Jag har fått luta mig mot mig själv och ingen annan. En klok man sade att ”ska man känna sig ensam någonstans i världen, så ska man göra det i Florens.” Det ligger mycket i det, och det tog jag verkligen till mig. Det är en helt underbar stad, på alla sätt och vis. Jag känner nu, att jag lämnat min stad. Jag kommer fortsättningsvis alltid se Florens som just min stad. Och det ska bli härligt att en dag få återvända.

Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland…

Det är alltså dags att spräcka bubblan. Vemodigt och tvetydigt, absolut. Men visst känns det ändå som att det är dags. Nu alltså återigen ett byte från Gazzettan till HD och från espresson till bryggkaffet. Från det italienska köket till mammas mat (förlåt mamma, men allvarligt). Från Italien till Sverige och från Florens till Helsingborg. Men det känns ändå okej, måste jag säga. Två månader senare och tusentals upplevelser och erfarenheter rikare tackar jag för mig, slänger på mina hörlurar och drömmer mig bort som så många gånger tidigare. Jag är grymt lycklig över att jag faktiskt gjort denna resa, och fått uppleva allt detta. Det kommer jag bära med mig resten av livet.

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Så avslutningsvis, som rubriken säger, kära Florens:
Tack för tårarna på kinderna, och för stjärnorna på himlarna.

jesper_johansson

Tagged with →  
Share →

3 Responses to Italienbloggen: Tack för tårarna på kinderna, och för stjärnorna på himlarna

  1. Wilas skriver:

    Tack för dina välskrivna och underhållande rapporter och skildringar från Florens. Alltid kul att läsa dina alster. Jag har nu satt upp Florens (och trattoria Mario) på min lista över resmål jag inte vill missa. Välkommen hem!

  2. Lina skriver:

    Välkommen hem igen lillebror! Förstår verkligen att din resa har varit helt underbar! Det har varit så roligt att läsa dina fina rader om alla dina äventyr :)
    Kramar från syrran med familj

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *