Ännu en tid har fullkomligt flugit iväg här nere. Jag har träffat och fortsätter träffa fantastiska personligheter. Det känns som det är dags att berätta om några utav dem. Okej, så här ligger det till. Varje dag, på riktigt alltså, varje dag, klockan 12:30 går jag direkt från skolan för att äta lunch på samma ställe. Detta fantastiska ställe heter Trattoria Mario. De har bara öppet för lunch och stängt på kvällen, och under timmarna de har öppet är kön utanför helt enorm. Jag däremot, passerar kön varje dag, ger min väska till Fabio och får ett bord att sitta vid. Svårt att klaga på det. Grejen där är att man delar bord, vilket gör att jag varje dag träffar nytt folk. Förra veckan åt jag tillsammans med en familj från Sicilien, de frågade om Sverige, jag om Sicilien, också vidare. För det första är det ett helt underbart sätt för mig att öva min italienska. För det andra är det den absolut bästa lunchen som går att få i Florens. Nu är det ju som såhär att eftersom jag kommer varje dag har det blivit som så att familjen som äger stället ”adopterat mig”. Så låt mig göra en lång historia kort. För 61 år sedan öppnade en familj, med pappa Mario i spetsen trattorian, därav namnet Trattoria Mario. Marios fru serverade, han lagade maten och till en början var det bara ett jättelitet hak. Efterhand expanderade Mario och i takt med att hans barn blev äldre blev möjligheterna större. Ena sonen, Romeo, som idag är huvudkock i köket började hjälpa till och lillebror Fabio, som idag har hand om bordsplaceringen lärde sig att diska. Med åren blev det allt mer populärt och det blev ett ställe där lokalbefolkningen åt sin lunch, varje dag. Redan sedan dag ett har man delat bord. Dessvärre gick Mario bort alldeles för tidigt, vilket ledde till att Romeo, Fabio och mamman fick styra skutan. Idag jobbar Romeos båda barn och hans fru där. En annan är kusin, också vidare. En familjerestaurang med andra ord. Nu är jag en del av den fantastiska familjen. Och när jag tänker på vad som kommer bli jobbigast att lämna är det utan någon som helst tvekan just Trattoria Mario och dess familj. Förutom att laga fantastisk mat är de också, likt de flesta Florensbor, enorma Fiorentinafans. Väggarna pryds av Fiorentinakopplade flaggor och tidningsurklipp. Personalen har Fiorentinatröjor med Trattoria Mario tryckt på ryggen. Självklart har jag nu också fått en sådan. På väggarna hänger även lappar med text så som ”förbjudet att be om ketchup och majonäs” och ”här delar vi bord, våga inte be om ett eget”. När min familj var på besök tog jag givetvis dem dit och presenterade min ena familj för min andra. Vackert. Det är ju givetvis inte bara jag som äter där varje dag, bland annat har jag träffat en helt fantastisk herre vid namn Alberto. Alberto är 77 år gammal och var god vän till Mario när det begav sig. Idag kliver han in samtidigt som jag varje dag. Varje dag i kostym, slips och hatt. Nu har det blivit som så att, hur märkligt det än låter, jag och Alberto funnit varandra. Vi äter lunch tillsammans, dricker vin och snackar fotboll. Och han delar med sig av helt fantastiska historier från fornstora dar. Jag suger åt mig så mycket jag bara kan, även om det ibland är svårt att förstå allt Alberto säger, med sin grova fiorentinska dialekt.

På morgonen i fredags fick jag reda på att Fiorentina under eftermiddagen skulle ha öppen träning. Det händer aldrig annars då Montella är lite av den hemliga typen och vill ha fullkomlig lugn och ro. Men tänka sig att just när jag är på plats så låter han allmänheten få ta del av träningen. Det betydde ju självklart att jag efter skolan och lunchen tog en lite längre promenad mot stadion. Det var den kanske dittills varmaste dagen i år i Florens, alltså fanns det ingenting att klaga på. Inte ens förseningen. Det var sagt och skrivet att träningen skulle dra igång klockan 15.00. Tror ni den gjorde det? Absolut inte. 16.30 klev spelarna ut på mattan. Italienare och klockslag, ni vet.Det var läckert att få se hur de agerar under ett vanligt träningspass. Läckrast av allt var ju utan tvekan att få se Giuseppe Rossi beträda en fotbollsplan igen. När han gjorde entré på mattan möttes det med att publiken stämde upp och skrek ”Oh, Il fenomeno!” under cirka två minuters tid. För er som inte vet vem Giuseppe Rossi är kan jag, för att göra en lång historia kort, berätta att han är Fiorentinas klarast lysande stjärna, representerade i sina yngre dar Manchester United. 2013 värvade Fiorentina honom från Villarreal trots att han var långtidsskadad. Under första halvan av denna säsong i Fiorentina gjorde han, innan han självklart drog på sig ännu en långtidsskada, 14 mål. Överlägset flest i Serie A. Bland annat sänkte han Juventus i hemmamötet i höstas. Och nu är han alltså på väg tillbaka, med siktet inställt på cupfinalen mot Napoli. Och ja, den där cupfinalen. Det är hur stort som helst, Fiorentina har alltså chans att ta hem en titel i år. Det är vi inte bortskämda med.

Jag berättade i ett av de tidigare inläggen om mina lagkamraters gästvänlighet. Nu när det börjar närma sig hemresa för min del var det dags för lite av den varan igen. En av grabbarna, den jag kommit närmst under min tid här gav mig ett förslag. Han tyckte att jag kunde flytta in hos hans familj. ”Vi har ju ändå ett gästrum som står ledigt”, menade han. ”Så slipper du betala en massa dyr hyra för en lägenhet liksom.” Vad svarar man på något sånt liksom? Jag besvarade det med att jag gärna kommer och bor hos honom senare i år, och nästa år, och året därpå. För hur underbart det än är här, och hur bra jag än trivs så ska jag faktiskt hem. Slavik skrev i helgen, med glimten i ögat(?), att ”det är dags att sluta softa och komma hem och göra lite mål.” Och det ligger väl en hel del i det. På tal om mina lagkamrater här nere, samtidigt som serierna sparkades igång hemma i Nordvästra Skåne i helgen, så spelade de sin sista match för säsongen. De slutade på en stabil tredjeplats och var ganska nöjda, nästa år går de tydligen för att ta steget upp. Roligt är att det finns alla de typiska ”italienska fotbollsspelarna” i laget. Pirlo-typen (Cosimo), om man nu får jämföra någon i världen med Pirlo, som ser ut att göra allt i slow-motion men smeker krossbollar till höger och vänster med enorm precision. De stabila mittbackarna (Tommaso och Emanuele) som ser försvarsspel som en konst och fullkomligt älskar att glidtackla. Anfallarna (Fabio och Marco) som inte springer en meter i onödan och inte är det minsta intresserade av att jobba defensivt, men som däremot firar varje mål ungefär som Pippo Inzaghi. Helt underbart, och i många lägen är det svårt för mig som svensk att hålla mig för skratt, både på och utanför plan.

Kort och gott, livet leker. Snart ska jag som sagt tillbaka till någon slags verklighet där hemma. Men först ska jag äta några luncher till på Trattoria Mario ihop med Alberto. Jag ska läsa Gazzettan och dricka espresso ett tag till. Jag ska se Fiorentina spela fotboll på plats. Jag ska åka vespa till Fiesole. Jag ska åka tåg i Toscana. Jag ska vandra längs med broarna ett tag till, i världens vackraste stad – Firenze.

jesper_johansson

Tagged with →  
Share →

7 Responses to Italienbloggen: Trattoria Mario, öppen träning och erbjudande

  1. Ingemar skriver:

    Fan man blir ju tårögd av dina rader… häftigt Jeppe…

  2. Robert Pivac skriver:

    Fantastiskt bra Jeppe

  3. Niklas H skriver:

    Jag fullkomligt älskar dina alster om det italienska livet Jeppe. Otroliga beskrivningar om ett liv som verkar så nära perfektion man kanske kan komma. Njut kompis!
    Grande!

  4. Bengt Johansson skriver:

    Kan bara instämma Jeppe,njut nu sista tiden i ditt fantastiska Florens.Maten och hela konceptet med Marios är bara underbar kan jag intyga.

  5. Jesper Johansson skriver:

    Ingemar, Pivac och Herman: Jag bugar och bockar! Glädjande att tre fantaster uppskattar raderna.

  6. Trevlig läsning så här en långfredag då Höganäs vaknar upp till en strålande solig morgon.

    Bravissimo!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *