Efter förra veckans härliga seger mot Borstahusen studsade vi tillbaka och förlorade återigen. Vi begav oss för att gästa Laholm i trettiogradig värmebölja. Alla i truppen tänkte precis samma sak, nämligen att årets andra seger skulle komma och att det var på väg åt rätt håll. Så blev inte fallet och istället fick vi 3-0 i baken. Djävulskt deppigt, verkligen. Vi inleder matchen klart bäst och under första kvarten borde vi gjort både ett och två noll. Koppen har ett superläge men bollen letar sig precis ovanför ribban. Undertecknad har ett avslut som Laholms målvakt lyckas tippa ut till hörna. Men utdelning får vi inte, och efter arton minuter bjöd Laholms vänsterytter på en one man show när han efter en soloraid lägger in bollen i öppen kasse. Då hängs det med huvuden på många håll, och lite så är det väl när man förlorat åtskilliga antalet matcher. Det är lätt att börja deppa, det råder det inga tvivel om. Det är aningen svårare att ta sig i kragen och bidra med sitt för att när domaren blåser av matchen stolt kunna känna att man gjort precis allt som stått i sin makt för att vinna. Men någonstans är det där vi får börja nu, var och en i truppen måste ta sig i kragen. Var och en måste springa lite mer, jobba lite mer, kämpa lite mer och bidra lite mer. För vi vinner som ett lag och vi förlorar som ett lag, men visst fan är det djävulskt mycket roligare med det förstnämnda. Vi går till halvtidsvila med ett 1-0-underläge och i halvlek ger vi oss fan på att gå ut och vända på tillställningen, två byten görs och vi stod inför en tuff, men definitivt ingen omöjlig, uppgift. Men istället för en kvittering kommer 2-0 som ett brev på posten och det var en kalldusch som hette duga. Mer än så orkar jag inte dela med mig av gällande andra halvlek. 3-0 kommer också innan domaren hinner blåsa av matchen. Jag skulle vilja sträcka mig till att andra halvlek är det sämsta vi levererat på hela året. Vi jobbar inte tillsammans, ingen verkar speciellt sugen på att ta det där extra skitjobbet och det hängs med huvud på många håll. Visst, det är lätt att sitta här och vara efterklok, men någonstans är det verkligen tid för oss att vakna upp och bli lite förbannade. Det är lätt att gå in i omklädningsrummet efter slutsignalen och sparka hej vilt åt höger och vänster. Men man vinner inga matcher så. Det är på planen vi ska visa en jävla attityd och inställning och vilja att vinna. Och det är jag helt övertygad om att vi är kapabla till att göra, för visst är det ingen som vill ligga i botten av en tabell när säsongen är slut. Nu är det dags att vakna, killar, och det kommer vi göra om vi vill det allihop.

Jag kan faktiskt låta er ta del av en glädjande nyhet också. Nämligen den att Ängelholmsförsvaren, Oskar Olsson, är klar för Hittarp på lån. Oskar, som är född 1994 kan spela både mittback och vänsterback och har en fin vänsterfot. Nu är han alltså klar för att representera Hittarp under en tid framöver när han lånas ut från ÄFF. En välkommen förstärkning och jag är övertygad om att Oskar kommer stortrivas hos oss.

”Jag ville få speltid på seniornivå. Så när jag blev tillfrågad av Jocke Persson om jag var sugen på att gå till HIK kändes det som en perfekt lösning för mig. Laget ser riktigt bra ut, det finns många bra spelare som håller hög division tre-klass. Jag ser det även som ett extra plus att laget spelar en attraktiv fotboll. Jag tror att jag kan bidra med att försöka få in lite vinnarmentalitet i laget genom att försöka få igång snacket.”

Oskar har en fantastisk inställning och oerhört stark i närkampsspelet, en stabil försvarare helt enkelt. Oskar, eller Johnny som vi kallar honom, har fått en bra uppfattning om klubben och truppen. Varför Johnny, undrar ni säkert. Det smeknamnet myntades i samma sekund som han satte sin fot i korridoren på Laröds IP. Anledning till det är att han är läskigt lik motståndaren i Karate Kid-filmen, Johnny Lawrence. Det tycker vi i alla fall, ni kan ju avgöra själva.

Vem är vem?

Vid den här tiden på året är Europeisk klubbfotboll tämligen ocharmig. Det har redan korats vinnare i de stora ligorna och det finns inte mycket att spela för. Det känns som det enda man väntar på just nu är Champions League-finalen som spelas nästa lördag. Däremot finns det en del andra ljusglimtar, om man nu kan kalla dem så, vid denna tiden på säsongerna. Jag minns förra året inför sista omgången i Serie A när spelare som Gattuso, Nesta, Del Piero, Inzaghi och Zambrotta skulle tacka för sig i calciovärlden. Passionerade italienare som grät på läktaren, kommentatorn som skrek sig hes och grät när Inzaghi påpassligt på sitt eget vis höll sig framme och gjorde mål i sin karriärs sista match. Nu är vi där igen, och i fredags tackade fotbollens genom tidernas vackraste spelare för sig. David Beckham, mannen med en högerfot av guld. Mannen som inte sparkar på en boll, utan snarare smeker den. Att han är skolad tillsammans med fotbollsmaskiner som Giggs, Scholes och Neville är svårt att tänka sig när han själv representerar så mycket mer än bara fotbollen. Hur som helst tackade engelsmannen för sig iklädd en PSG-tröja. Det var det nog inte många som kunde föreställa sig när han smekte in frisparkar på Old Trafford. Det var oerhört vackra och emotionella scener på Parc des Princes när Beckham, med kaptensbindeln dagen till ära, grät minuterna innan han skulle bli utbytt. Där stod han, och genomförde sin sista match i karriären, karriären som innehållit så otroligt många höjdpunkter så att det blir omöjligt att klassa någon som nummer ett. Jag hoppas innerligt att Beckham aldrig glöms bort. Alla bör vara tacksamma för allt han bidragit med till fotbollsvärlden.


Text: Jesper Johansson
Foto: Peter Werner

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *