Efter en tung resa till Borlänge med tre ännu tyngre poäng med hem i bagaget där vi avgjorde sent fortsätter toppstriden med Falkenberg i förarsätet. Klockan 7 i fredags morse lämnade jag bostaden och öppnade dörren igen exakt klockan 6 på lördag morgon. Dessa resor är inget man längtar efter, men efter en seger kan man i alla fall vara glad att det är över. Tyvärr finns inte pengarna i klubben för att övernatta till varje lång bortamatch eller för den delens skull att flyga. Det är bara att gilla läget och tydligen har vi gillat läget tillräckligt mycket denna säsongen. Så, dags att ta vid där jag slutade sist.

Efter de sista tunga åren i juniorlag valde jag att ge mig på ett seniorlag och det blev alltså Gantofta IF som tog emot mig när jag blivit bortvald av tre andra klubbar. Gantofta spelade då i division 3 och hade gamla HIF-keepern Conny Rosén i målet. Givetvis blev det bänken för egen del och spel med B-laget det första halvåret. Den lilla byn med cirka 1400 invånare lyckades med konststycket att kvala sig upp till division 2 och samband med detta tog Kalle Ohlsson över som tränare (numera sportchef Eskilsminne IF) samtidigt som Conny slutade. Av någon anledning trodde Gantofta på mig och plockade inte in någon ny målvakt trots avancemanget. Det var en chans jag, som sagt, är mycket tacksam för och verkligen tog tillvara på.

Första seriematchen var på min 19-årsdag mot IFK Malmö och jag minns att jag storspelade. Det slutade 1-1 borta mot seriefavoriten och det var precis den inledningen jag behövde. Säsongen blev förstås tuff för lilla Gantofta och det var bottenstrid säsongen igenom. Laget åkte ur efter två jämna kvalmatcher mot Lindsdal. Min egen säsong gick dock över all förväntan och jag kände åter igen att jag ville satsa på fotbollen och bli så bra som möjligt. Givetvis hade jag sämre matcher under säsongen också, en 19-åring som gör sin första seniorsäsong varierar alltid i prestation.

En av mina bästa matcher den säsongen var mot Lunds BK på hemmaplan, trots att jag bara spelade 45 minuter… LBK var ett topplag och vi ledde med 1-0 precis innan paus. Jag radade upp fina räddningar och stabilt spel, men en dålig bakåtpassning och en lite för het Otto gjorde att jag fick mitt hittills enda röda kort i karriären. Trots detta var nog min insats en starkt bidragande orsak till att LBK hörde av sig i slutet av säsongen och visade intresse av att värva mig till klubben. Även dåvarande Helsingborg Södra var intresserade, men jag var helt inställd på Lund.

Övergången var inte smärtfri. Gantofta ville förstås ha mig kvar och hävdade att vi hade muntliga överenskommelser om att jag skulle vara kvar i minst ett år till. I efterhand kan jag erkänna att jag inte skötte det på snyggaste vis, men jag var 19 år och jag visste inte bättre. Jag ville bara spela vidare i ett bra lag på så hög nivå som möjligt. Detta i kombination med att jag kom in på en civilingenjörsutbildning på Lunds Tekniska högskola gjorde att Lunds BK var allt mer intressant för mig. Övergången löste sig till slut och nu väntade sex stycken framgångsrika år för båda min del och klubben.

De första 1,5 åren spelade jag inte regelbundet. Fredrik Aronsson, en rutinerad målvakt i LBK, spelade merparten första året och under det andra delade vi på sysslan. Inledningen av andra året var helt galet där vi höll nollan i över 10 matcher rad (vars fem). Precis som många andra år höll dock inte LBK under hösten och tappade i slutskedet. Under det tredje året värvade laget in målsprutan Johan Isgren och vi kunde enkelt springa hem div 2, mitt första år som permanent i målet.

En ny utmaning väntade i div 1 med tuffare motståndare, längre resor och mer uppmärksamhet. Vi gjorde succé som nykomling och jag tog väldigt stora steg i min utveckling, mycket tack vare Fredrik Larsson (f.d. målvakt i HIF) som kom in som målvaktstränare i klubben. Jag har mycket att tacka Fredrik för och jag tror inte att jag hade varit i närheten av så bra som jag är idag om det inte vore för honom, men det är en senare historia. 11 hållna nollor på 26 matcher blev facit första säsongen och en fjärdeplats. Andra året i div 1 påminde en del om det första, en stark inledning som avslutades med en sämre höst. En femteplacering blev det och jag valde att förlänga mitt kontrakt med LBK i ett år till. Det fanns inget intressen från andra klubbar och jag hade endast ett år kvar på min utbildning.

Sista året i LBK inleddes på allra bästa sätt. Seger mot Qviding, 2-0, där jag räddade en straff och vi kunde hålla emot trots två man mindre i 40 minuter. Matcherna rullade på och inte förrän i sjunde matchen släppte jag in säsongens första mål, mot Norrby. Det blev förstås mycket fokus på mitt målvaktsspel i och med alla nollor och jag gjorde en riktigt bra säsong med totalt 12 nollor på 26 matcher. Vi slutade tvåa, förlorade kvalet mot Värnamo och min tid i LBK var slut. Jag hade bestämt mig tidigt då jag börjat jobba i Halmstad och pendlingen Helsingborg-Halmstad-Lund var inte hållbar. Det var långa dagar, upp kl 05’15 och hemma strax innan kl. 20 på kvällarna. Min sambo kan inte tyckt att jag var mycket att ha den hösten.

Avslutningen i LBK var inte heller den önskvärd då klubben hade stora problem med ekonomin. Spelarna hade inte fått sina löner på många månader trots utlovat flertalet gånger och jag var först ut att prata öppet om problemen. Det var kanske inte det smartaste, men det är lätt att säga dumma saker två minuter efter slutsignalen mitt i bedrövelsen av missat avancemang när journalister trycker upp mikrofoner och kameror i ansiktet på en. Nu har LBK dock gjort rätt för sig och jag följer fortfarande laget så mycket jag kan. Det blev totalt 117 seriematcher i LBK där jag lyckades hålla helt tätt i 48 av dessa.

Ni som har läst mina tidigare inlägg vet sedan att jag valde Falkenberg och med serieledning i Superettan med sju omgångar kvar kan jag bara konstatera att det blev ganska bra till slut. Min resa från juniorlaget i HIF, via div 3, div 2 och div 1 för att slutligen nå ett elitlag tog nästan 10 år. Det är få som vandrar hela vägen direkt och väldigt många som kommer att få ta en, eller flera omvägar. Det är alltså aldrig kört, även om det kan se väldigt mörkt ut.
Otto Martler är målvakt i Falkenbergs FF som slåss om en plats i allsvenskan 2014. Du kan också följa honom på Twitter: @OMartler

Läs hans tidigare inlägg här!

Share →

4 Responses to Otto Martler: Vägen till Falkenberg

  1. Mårten skriver:

    ”Laget spelade en tempostark och fartfylld fotboll under lördagens match och visade upp en imponerande skicklighet i passningsspelet. Helt ärligt så hängde vi i Falkenbergs FF inte alls med i svängarna. Ställningen blev 4-0 i paus, men siffrorna var närmare 6-0 än 4-1 enligt matchbilden på planen. Nu kanske inte Falkenberg är en rättvis värdemätare då vi förväntas att hamna i slagsmål om bottenplaceringar under 2013, men detta spel kommer garanterat att ge en plats i topp-3 i tabellen för BoIS. Laget hade ett varierat anfallsspel och vi fick aldrig grepp om BoIS och deras offensiv. Bara att lyfta på hatten och erkänna att det var klasskillnad !”

    Raderna ovan är saxade från tränare Eklunds inlägg i februari. Mycket har hänt på ett halvår. Ta en match i taget så kan nästa år bli riktigt roligt!

  2. Buster skriver:

    Trevlig läsning Otto och säkert väldigt nyttiga slutrader till alla de som ger upp alldeles för tidigt. ”Det är alltså aldrig kört, även om det kan se väldigt mörkt ut” är en lysande summering och du är ett lika strålande exempel på att det verkligen är så.

  3. Fd Gantofta spelare skriver:

    Grym resa du är ute på och den är definitivt inte slut. Det bevisar bara att man inte alls behöver tillhöra en elitklubb för att komma vidare. Jag önskar dig fortsatta framgångar på och utanför plan .

  4. accutane buy skriver:

    You’ve really captured all the essentials in this subject area, haven’t you?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *