HIF inkasserade sin tredje raka förlust igår och detta mot ett guldjagande IFK Göteborg. Men förlusten kändes snöplig och kanske till och med orättvis. Eller?

Jag läser morgontidningen och andra HIF-relaterade webbsidor. Och det slår mig att samtliga journalister/krönikörer/bloggare är inne på samma spår – HIF är på rätt väg.

Jag vet inte om jag helt och hållet håller med. ”Vägen” börjar gå mot sitt slut nu. 23 av 30 omgångar är avverkade, och jag tycker nog att HIF hållit sig ”på samma väg” under hela säsongen. En väg som mer känns som en enda lång enduro-bana än en slät, jämn och rak autobahn. Och om det är meningen att HIF ska färdas på en enduro-bana, ja då är det väl rätt väg antar jag?

***

HIF inledde matchen på ett föredömligt vis. Bra press, lugnt och tryggt med bollbehandlingen och lät IFK Göteborg hetsa upp sig och försöka styra matchbilden.
Jag hörde att IFK:s Jörgen Lennartsson var nöjd med IFK:s spel under den första halvtimman. Bara ytterligare ett bevis på hur subjektivt man kan se en på en fotbollsmatch.

Personligen tyckte jag att HIF, sammantaget, gjorde ett gott helhetsintryck och sammantaget en bra, väl genomförd match. Men samtidigt kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är för mycket höga toppar, djupa dalar, svajiga individuella insatser. Och till skillnad från en enduro-förare, som gärna tar skiten, och gör jobbet ända fram till mål, räcker inte HIF-spelarnas ork mer än cirka två tredjedelar av matchen. Sedan är det oftast, numera, bara nedförsbacke fram tills att domaren blåser av. Så också igår.

***

En grind på ett staket ordnade med en extra paus i de ögonblicket där IFK hade fått ett momentum efter sitt kvitteringsmål. En paus där matchen bröts. Spelarna gick in i omklädningsrummet igen och hade all världens möjlighet att rekonstruera om sig och ta nya tag efter då rådande förutsättningar. Pausen gynnade mer IFK än HIF, även om man skulle kunnat tro tvärtom.
Dessutom kan man spekulera om att Pär Hansson gjort toalettbesök, och sedan tvättat händerna (Läs: tvålat in handskarna) med handskarna på?

***

Det händer ibland att den maximala oturen slår mot en. Och ja, även om min personliga uppfattning om att Pär Hanssons säsong har varit en berg&dalbana, så måste 1-2 målet betraktas mer som jädrigt oturligt, än vittna om Hanssons kapacitet. Eller hur?

Efter 1-2 målet backade IFK hemåt, och säkrade upp. HIF förde matchen men förmådde inte nå ända fram. Lite som säsongen, (och de senaste säsongerna) sammantaget.

***

9555 på Olympia, varav ca 1 000 från Göteborg. Och inte sedan publiken på nya södra stå släpptes in har det varit så tyst, håglöst och tafatt på den läktaren?

Det har förekommit en del interna pajkastningar mellan HIF-supportrar under en längre tid nu. HIF-publiken/supportrarna/anhängarna har nog aldrig varit så polariserade i olika frågor som de är nu. Samanhörigheten och solidariteten har fått sig en rejäl prövning. Och vi kan ju sitta här och skriva om det. Skriva om det på olika forum, insändare, kommentarsfält. Men det som verkligen förändrar, är endast om samtliga uppvisar acceptans för den andre, och accepterar att alla berörda de facto engagerar sig i sitt hjärtas förening, fast på olika vis.

***

Nästa match, borta mot Gefle, är en match som verkligen behöver vinnas. Och ett mot ett motstånd som verkligen är övervinnbart, oavsett berg&dalbana eller en krokig enduro-bana.
Tyvärr är ju HIF drabbade av avstängningar på två anfallare. Men i kulissen bakom står en åter spelbar Prica, samt en tidigare Gefle-spelare, Dahlberg beredda att ta fighten.
Och med att ”ta fighten”, menar jag att det är grovarbetarstövlar samt 90 minuters uthållighet som gäller. Inget annat.

Vi har sju matcher kvar av årets 30. Sedan kommer det där förfärliga uppehållet.
Så låt oss njuta fram till dess, med början nu på söndag!

Positivt, eller hur?

ymer13

Fredrik Ymer  
Supporter och HIF-bloggare

På twitter: @FredrikYmer 

 

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *