I Otto Martlers andra del kommer han in på den tunga perioden som målvakt och där karriären tog en omväg via en nv-skånsk klubb som han tackar idag.

Signaturen ”Karl” i mitt förra blogginlägg frågade om jag spelat i Hyllinge GIF när jag var liten och det stämmer faktiskt. Jag gjorde något år i Hyllinge, där jag är uppväxt, men gick över till HIF redan när jag var 9 år gammal. En fotbollstokig pappa lyssnade på mig när jag sa att jag ville spela i en större klubb och få bättre träning vilket vi sa var det bästa för mig. När man är liten drömmer var och varannan kille och tjej om att bli fotbollsproffs. Detsamma gällde förstås undertecknad och chansen att lyckas skulle vara större i HIF.

Jag hade många roliga år i HIF. Det var träningsläger och turneringar i England, Holland, Tyskland och Danmark. Man är bra bortskämd som pojklagsspelare i HIF och det märker man så här efteråt för det syns på många spelare, både på och sidan om planen. Höjdpunkten under mina ungdomsår i HIF var när jag var över i England, 2002 tror jag det var, och provtränade med Aston Villa en vecka. Visserligen inte ett av de bästa lagen på den tiden heller men ändå en härlig känsla att få uppleva proffsigheten hos en storklubb. Eget hotellrum, egen chaufför, nya träningskläder, en enorm träningsanläggning, VIP-platser på Villa Park m.m. Aston Villa var ute efter en ny målvakt till ungdomslaget och efter en helt okej vecka valde de tyvärr att satsa på en finsk målvakt som var där samtidigt. Jag minns att han var runt 2 meter lång och bar säkert 90 stabila pannor till denna längd. Jag själv var liten, jag har kvar papperna från läkarundersökningen, stannade på 182 cm och mäktiga 72 kilo.

Det var egentligen upplagt för att fortsätta vandra genom HIF’s ungdomslag, detsamma gällde flera andra spelare i min årskull som var riktigt talangfulla. Ni som känner till den lokala fotbollen och ungdomsåren för årskull -87 kommer säkerligen ihåg Christoffer Dahlström, David Thulin, Patrik Åström, Andreas Börjesson m.fl. Tyvärr för vår del lyckades HIF internationellt och gick till Champions League. Pengarna flödade och HIF hade helt plötsligt möjligheten att värva in massvis med spelare och talangerna åsidosattes. Självklart hade inte alla lyckats, men säkerligen hade någon eller ett par spelare till fått chansen.

Mina sista år i HIF var ganska problemfyllda för egen del. Jag var skadad en del, finger- och handledsskador, min mamma blev svårt sjuk samtidigt som jag inte riktigt förstod att det inte längre gick att bara vara en talang. Det var inte lika roligt med fotboll längre och den individuella prestationen på matcherna var helt enkelt inte tillräckligt bra. HIF värvade in ett par ungdomsmålvakter, Pär Hansson och Oskar Berglund, och loppet var kört för mig även om jag inte vågade inse det. Så i november 2003 stod jag i korridorerna innan en träning inne i Olympias korridorer med Pavlos Nikolaidis framför mig, dåvarande juniortränare, när han säger till mig att ”du får inte vara kvar i HIF längre”. Tack och hej liksom. ”Men vi har träning nu och vi har ingen målvakt tillgänglig så du får gärna vara med idag ändå.” Vad skulle jag säga? Jag försökte bita ihop, tränade med gråten i halsen, min stora dröm var krossad. Jag var förbannad, 8 år i HIF och så står Pavlos där och säger att jag inte är något värd längre.

I efterhand förstår jag givetvis deras beslut. Pär Hansson är idag Sveriges kanske bästa målvakt och Oskar Berglund har gjort flera säsonger i både allsvenskan och superettan. Jag var inte tillräckligt bra, så det är inga hard feelings mot HIF. Men sättet som klubben skötte petningen på, som det faktiskt var, tyckte jag inte var schysst.

Rivaliteten när vi var små var väldigt stor mellan HIF och Högaborgs BK. Jag vet inte hur många gånger vi möttes, men HBK stod faktiskt som vinnare i säkert 90 % av fallen. De älskade att slå HIF och bestod av ett gäng härliga vinnarskallar: Mattias Holenstein, Oskar Nilsson, Robin Lejon, Imad Khalili, Markus Ekberg m.fl. Jag hörde av mig till Högaborg och till min glädje så tog de emot mig. Där blev det spel i juniorlaget under ett år och det var fantastiskt kul. Det var ett lag som tränats i många år av Jim Nilsson och Leif Ekberg. I slutet av pojklagsåren skapade Högaborg ett U-lag och det blev tuff konkurrens om platserna. In kom bland annat Pierre Schliker som tränare och han hade ett gott öga till den yngre målvakten Nikola Stojilkovic. Helt plötsligt var det andralaget för juniorerna som gällde. Jonas Wirmola var då huvudtränare för A-laget och jag kan säga att vi inte var så förtjusta i varandra. Under sommaren 2005 fick jag nog och lämnade Högaborg och jag var åter igen nere på botten. Vad ska jag göra nu? Sluta spela fotboll?

Jag började åter igen se mig om vilka alternativ som fanns. Under Högaborg i seriesystemet huserade Påarp i div 3. Huvudtränare där var den bekante Pavlos. Ett samtal dit och jag fick beskedet att det inte fanns någon plats till mig. De trodde på en av sina yngre killar och ville inte sätta käppar i hjulet för honom. Nästa klubb, Gantofta IF, fightades också i div 3. Min pappa hade någon bekant som han ringde och jag blev välkomnad till klubben av tränare Patrik Sundström och de andra härliga personerna som jobbade med föreningen. Gantofta gav mig chansen och det kommer jag alltid att vara otroligt tacksam för. Detta blev början på vändningen.

Otto Martler är målvakt i Falkenbergs FF som slåss om en plats i allsvenskan 2014. Du kan också följa honom på Twitter: @OMartler

Tagged with →  
Share →

7 Responses to Otto Martler: Tunga besked

  1. Ned skriver:

    Blogginlägg av världsklass! Riktigt intressant läsning.
    Håller tummarna för FFF och hoppas på fler intressanta inlägg framöver!

  2. Tulle skriver:

    Härlig läsning och allt stämmer till 100%.
    Hoppas verkligen att man får se dig i Allsvenskan någon gång i karriären!

  3. Quiana skriver:

    I was looking evhywreere and this popped up like nothing!

  4. http://www./ skriver:

    I can't tell you how much I needed to read this today Elaine. Trying to be perfect wears me out! I'm tired to the bone and I'm not doing it any more. 92% sounds wonderful to me. blessings, marlene

  5. Very interesting points you have observed , thankyou for putting up. “I don’t know what you could say about a day in which you have seen four beautiful sunsets.” by John Glenn.

  6. You are so sweet, My husband and I own Il Granaio! I did a search on google with our restaurant name, and your blog popped up :) You are very sweet, and thank you for coming in!Jenny and Alberto

  7. I just want to tell you that I am newbie to blogging and honestly savored this blog. Probably I’m likely to bookmark your website . You definitely have superb stories. Thanks for sharing your blog site.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *