Förlust mot Gefle, och fjärde raka nederlaget är ett faktum.

Efter en svag insats på nybyggda Gavlevallen mot hemmalaget Gefle IF konstaterar vi nu att ”The Bottom is Nådd”?

Inför gårdagens match hade HIF radat upp tre raka förluster mot mer namnkunnigt och toppstridande motstånd. En seger mot Gefle skulle behövts som en andhämtning i ett stressat simlopp för att få lite distans neråt och för att få ett littet lyft i det kanske sargade självförtroendet.

Så blev inte fallet.

Det kan väl från sidan tyckas att HIF inte ens var på plats och närvarade i matchen ens. Men det är kanske att uttrycka sig lite orättvist.
Gefle är ett knepigt lag att möta, det tvivlar jag inte en sekund på. De har en spelidé som går ut på att anpassa sig efter motståndet och på så vis störa motståndarnas chanser att föra matchen helt och hållet. Ibland lyckas det, ibland inte. Men större, namnkunnigare och högre placerade lag har redan fått smaka på den medicinen.

***

HIF lyckades inte helt och hållet få fast bollen i anfallsspelet, och därmed utnyttjade Gefle, med bravur, ett darrigt och osäkert HIF-försvar.
Jag sammanfattade det under gårdagen (på Twitter) som krampaktigt. Och det är en uppfattning jag vidhåller. Och det är väl en sammanfattning som funkar sett över hela säsongen, än så länge.
Nåja, nu är det inte många matcher kvar, trots allt, så säsongen lider definitivt mot sitt slut.

***

Även om jag kan tyckas vara gnällig och krävande, handlar det egentligen mest om den attityden som uppvisas på plan från en del (de flesta) spelarna.
Jag hade kunnat köpa en tvåmåls-förlust mot vilket lag som helst, om jag sett spelarna ge allt och hundra procent.
Men så är det ju inte.

Två spelare (ur min synvinkel) kan se tillbaka på säsongen med högt buret huvud och vetskapen att de har minsann gjort allt för laget och allt med bästa förmåga.

Andreas Landgren. Trist skada under hela fjolåret, och inte en startspelare när denna säsongen startade. Han var väl tilltänkt som en mittfältare, men blev förpassad till backplats när spelare blev skadade och eller avstängda. Och ur detta har han vuxit fram, på sin högerbackplats, som den absolut jämnaste och kanske den bästa spelaren i årets HIF.

Arnor Smárason. Började försäsongen som högerback. Blev förpassad till kylan på Henrik Larssons avbytarbänk och sedermera förpassad till kylan i Ryssland. Där han i och för sig visade ett värmande spel.
Han har hängts ut i pressen om att hans lön är för hög och att HIF vill göra sig av med honom. Han får sporadiska inhopp och visar ett hjärta och kämparglöd som jag nog tycker en del övriga (mer säkra) spelare borde se upp till och ta efter. Och i mina ögon, en utav två spelare i HIF som sammantaget får mer än godkänt i år.

***

”Vi måste ha tålamod!”

Det är ett mantra vi hört från HIF-håll, och ett mantra en hel del supportrar kört med under året. Och ja. Det är väl klart vi ska ha tålamod etc etc. Men hur länge då?
Förutsättningarna vet vi ju. Det finns inte en spänn kvar i kassan att få in bredd och spetskompetens i spretiga trupp som Henrik Larsson förfogar över.
Och hur löser man det då?
Hur löser Henrik Larsson det?
Och ÄR Henrik rätt man för det?

Jag har uppfattningen utav Henrik som en bestämd och ambitiös tränare. Han har en idé klart för sig i huvudet hur han vill hans lag ska spela. Han har en idé klart för sig vilka spelare som kan utföra detta.
Men de spelarna kommer han inte att kunna få in till HIF, och in till sitt spel. Det krävs nog en lite högre kassa och lite mer kvalité på truppen än det HIF vi ser idag.

Så ÄR då Henrik rätt man för HIF?
Hur länge har Henrik tålamodet att kämpa och streta för att kunna uppnå sin ambition och få ut max ur sitt tränarskap och ledarskap?

Ärligt. Mycket svår fråga.
Och tolka mig rätt.
Jag vill inget hellre än att se Henrik leda HIF idag, imorgon och nästa säsong, och för all del, många säsonger framöver.

Men är det möjligt? Och är det rätt?

***

Sex matcher kvar och jag tänker inte ens spekulera eller gissa utgången utav dessa. Stört omöjligt.
Men det är klart att det är viktiga matcher, samtliga. HIF är på inget vis förskonat från eventuell kvaldramatik. Men jag och säkerligen gemene man/kvinna ser det som en omöjlighet att HIF blir indraget i detta.
Vårt tålamod sträcker sig inte så långt. Eller hur?

***

Hade tänkt att beröra ett infekterat, och brinnande hett ämne. Men avstår i just denna tangentango. Det finns säkert anledning och utrymme att återkomma dit.

Men just nu är jag mer fokuserad, och intresserad av vet hur det går i torsdagens hemmamatch mot ett Örebro på uppgång och med vind i segel. DET blir en uppgift att bita i för HIF. Och jag hoppas att övriga spelar lägger ner samma energi och hjärta som herrar Landgren och Smárason!

ymer13

Fredrik Ymer
HIF-supporter och bloggare
På Twitter: @FredrikYmer

Tagged with →  
Share →

One Response to Ymer om två HIF-spelare som kan sträcka på sig

  1. Kjell skriver:

    Håller med om Landgren och Smarason. De måste vara givna i A-truppen nästa år. För att kunna förlänga med Landgren och inte sälja Smarason behövs ett löneutrymme som vi kanske inte har nu. Men minska då i stället A-truppen. Det räcker att göra sig av med tre ungdomar som inte håller måttet. Jarl är redan på väg bort. Widlund vill Henke inte ens satsa på när Uronen är skadad. Kinnander och Ramadan kan också säljas, vi har nu sex anfallsspelare (sju med Smarason). Dessutom försvinner Pär med hög lön som bosman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *