Alltid Fullsatts medarbetare Ludvig Rhodin möter: Simon Hammar Johnsson, ÄFF.
Simon, det är kanske inte särskilt många som vet vem du är, berätta lite för oss… Vem du är som person och vad du gör för tillfället? 
– Ja som sagt jag heter Simon Hammar Johnsson och är 18 år, jag kommer från en liten by som heter Billesholm, där har jag bott hela mitt liv med min familj. För tillfället så spelar jag fotboll i Ängelholms FF och studerar samhälle beteendevetenskap på Filbornaskolan. Försöker även att hinna med vänner, FIFA och flickvän.
Var startade du din karriär och har det alltid varit fotboll som gäller?
– Jag började min karriär i Billesholms GIF, där spelade jag tills jag var 10 år och jag återvände faktiskt dit när jag var tolv igen.
Du har varit runt i en del klubbar, kan du berätta om dina turer?
– Absolut! Jag började som sagt i Billesholm, tog ett år i Mörarps IF innan jag återvände. När jag var 15 så gick jag över till lokalrivalen Bjuvstorps FF, en väldigt speciell övergång som inte var populär hos alla, men till slut löste det sig. Jag spelade där fram till mars 2012 då jag flyttade till ÄFF.
Finns det något du ångrar som du kunde gjort annorlunda när du tänker tillbaka? Är du nöjd med ditt klubbyte till ÄFF?
– Jag tror alltid att det kommer finnas saker man ångrar, jag kunde exempelvis gjort snyggare övergångar när jag bytte klubbar och det får man gräma sig över nu. Klubbytet till ÄFF är jag väldigt nöjd med, däremot kan jag fundera väldigt ofta på varför jag inte gick dit tidigare. Jag fick turen att ha tränare som trodde på mig, Mikael Lindgren och Mattias Bengtsson. När man får det förtroendet så växer man som både spelare och person. Det var en av dem stora anledningarna till att jag utvecklades så mycket förra året.
Finns det någon person som har betytt väldigt mycket för dig, som har fått dig att bli den målvakt du är idag?
– Det finns väldigt många som har hjälpt mig att bli den jag är men jag vill framhäva tre personer. Johan Strid var min första målvaktstränare, han har lagt min grund och som alla målvakter vet så en bra grundteknik kan man komma långt på. Pontus Persson är min målvaktstränare i ÄFF. En duktig tränare med mycket variation. Vi har en väldigt öppen relation med högt i tak. Vi pratar om det mesta och han är väldigt bra på ett ge konstruktiv kritik. Enligt mig är det viktigt för att man ska fortsätta utvecklas. Den tredje personen är Mikael Lindgren som tränade mig i ÄFF U17. Som sagt hade han stort förtroende för mig och han trodde verkligen på mig. Han har utvecklat mitt spel med fötterna. Han har byggt upp träningarna på ett sätt där jag utvecklats maximalt.
Nu spelar du redan i ÄFF som är en attraktiv klubb, vad tror du ÄFF såg i dig och vilka egenskaper fick Ängelholm i dig?
– Jag tror att ÄFF kontaktade mig för de såg en potential i mig. Jag hade ju inte fått regelbunden målvaktsträning tidigare men hade väll ändå kommit en bit och var lång och stor för min ålder. Jag skulle säga att mina främsta egenskaper är mina reflexer och min räckvidd.
Har du någon gång haft en svacka i din karriär – vad hände?
– Min största svacka var min sista höst i BFF. På träningar gick allt bra men jag hade inget självförtroende på matcherna. Jag gjorde alldeles för mycket enkla misstag och funderade hela tiden för mycket. Det var precis när vi skulle kvala till pojkallsvenskan så det var dålig tajming och gjorde inte saken bättre.
I dagsläget är du precis bakom A-laget i ÄFF, vad tror du krävs för att ta steget upp och bli en av två målvakter? Eller för att ta nästa steg till ett A-lag i t ex div 2?
– Ja det stämmer, jag tränar med A-laget 1-2 gånger i veckan och jag har fått sitta på bänken vid ett tillfälle. Jag tror att det som krävs är att jag får fortsätta träna med seniorerna och att jag får spela regelbundet U19- och U21-matcher. Sen hoppas jag bara att man får vara skadefri, för med hårt jobb så kommer det med tiden. Mitt mål är att nästa år få vara en av två målvakter i A-truppen. Sen om det inte skulle bli så, då kanske man får snegla på alternativ som utlåning eller spel i ett annat A-lag som du säger. Men jag tar en dag i taget.
Vilket minne skulle du säga att du kommer komma ihåg längst av de du har?
– Det finns ju en del att välja på. Men jag måste nog ta matchen mot Malmö FF förra säsongen. Vi alla gör en riktig ”bragdmatch” och den slutar 1-1. Ingen hade riktigt fattat att vi spelade lika mot Malmö som senare gick och vann SM-guld. Annars var det en väldigt speciell upplevelse att sitta på bänken i Superettan.
Hur mycket är du beredd att lägga ner för att bli så bra som möjligt. Hur mycket engagemang och tid kommer det att krävas från dig, och du beredd att lägga ner den tiden?
– Jag tränar fotboll fem-sex gånger i veckan. Sen tränar jag min fysik såsom styrka och kondition. Under uppehållet så var jag på gymmet minst 5 gånger i veckan. Normalt sett blir det cirka åtta-nio pass i veckan. Jag har en liten filosofi att jag tränar så hårt jag kan med så mycket kvalité som möjligt och sen får vi se hur långt det räcker. Mer kan jag inte göra. Men det är klart, drömmen är ju att få spela i Premier League någon dag.
Hur är det att spela i ÄFF:s ungdomslag – är det proffsigt eller är det som vilket annat lag som helst?
– När du kommer upp i U19 så är ÄFF på samma nivå som HIF och andra elitlag. Du kommer dit, kläder och skor väntar på dig och du är där för att fokusera på träningen. Kvalitetsmässigt kanske det inte är lika bra. Du kan få frukt innan och efter träningarna. Men under u19 så tar du med dig dina grejer till och från varje träning och under vintern så tar man sig själv till träningarna som ligger utanför Ängelholm. Sen är det klart inte samma status att spela i ÄFF som i HIF. Speciellt med tanke på att Ängelholm är mer av en ”Hockeystad”.
Läs tidigare delar:
* Zecira Musovic
* Johan David
* Anton Olsson
* Omar Jusupovic
Ludvig Rhodin
[email protected]
