Drygt ett trettiotal personer hade tagit sig till Olympia i samband med att Supporterklubben Kärnan bjudit in till talarkväll. På podiet stod sportchefen Jesper Jansson, mitt i skottgluggen när nyfikna fans började frågebombardemanget.
Vi får genom en kort resumé följa med på hans resa i fotbollens värld, samt ta del av olika intryck och erfarenheter som han skaffat sig under åren som gått. Resan tar sin början som juniorspelare i småländska Braås – och vidare till allsvenskt spel med Östers IF. Några år senare går flytten norrut till Stockholm, där han representerar såväl AIK, som Djurgårdens IF. Övergången är kontroversiell och första frågan från publiken är om han då varit medveten om hur känsligt det var.
Jansson hänvisar vidare till en del oklarheter gällande dåvarande kontrakt, men säger också:
– Nej, att det skulle bli så allvarliga konsekvenser hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Efter en period i Stockholm gick flytten först vidare till Stabaek i Norge och sedermera till Belgien innan han år 2000 återvände till Sverige – och till ett Champions league satsande Helsingborgs IF. Efter avslutad karriär återvände han till Norge och jobbade för Stabaek, samt en kortare sejour som agent, innan han år 2008 tillträdde som sportchef i Helsingborgs IF.
Diskussionen leddes osökt in på Simon Therns plötsliga övergång till Malmö härom året. Men även om spelaren under året hade visat missnöje med för lite speltid, tycks hans sorti varit överraskande. Att övergången var impopulär överraskade nog ingen, å andra sidan verkade ingen sakna honom.
Någon undrade vidare hur stor del agenter spelar i dagens fotbollsvärld. Och även om det enligt Jansson inte finns någon agent som man inte är villig att förhandla med, så medger han att de betyder en hel del.
– Idag har alla agenter, även spelare lågt ner i åldrarna. I en perfekt värld skulle spelaren och de involverade klubbarna själva skött förhandlingarna, men så fungerar det inte.
En av sportchefens många ansvarsområden är att finna ersättare till spelare som valt att gå vidare i karriären. Något som inte alltid är enkelt och speciellt då man har begränsade medel att tillgå. Vi har på senare år fått se flera spelare som inlånats från andra klubbar på korttidskontrakt och detta är nog något som vi kommer att få vänja oss vid än mer i framtiden. Spelare som Alfred Finnbogason och Nikola Djurdjic, båda duktiga fotbollsspelare, men också spelare som rann sportchefen ur händerna.
– I Finnbogasons fall var vi överens med såväl spelaren som klubben, men det dök upp en ny aktör (Hereenveen) och vi kan så här i efterhand känna oss som att vi blev blåsta.
– När det gäller Djurdjic, så hade vi en klausul att köpa loss honom. Men innan vi hann agera fick de in ett högre bud från en tysk klubb (Greuther Fürth), som vi inte kunde matcha.
Jansson demonstrerar sin besvikelse tydligt, men säger samtidigt att det för varje affär innebär olika förutsättningar. Ibland lyckas man och ibland inte – men så länge det finns hopp, så måste man köra på – en hänvisning till det pågående arbetet med Alejandro Bedoyas fortsatta framfart på Olympia.
Sportchefsrollen kan nog i perioder vara ett såväl givande som kul jobb. Men med väldigt små medel och dessa ständiga krav på att leverera, så kan jag avslutningsvis ändå inte sluta att undra: Hur många kaniner kan en man hitta i botten på sin hatt?
Robert Schuller