En intervju med fotbollstränaren Peo Ljung är annorlunda. Den blir oftast längre än andra, men också fördjupande och intressant. I den här fredagsintervjun beskriver han bland annat sin aldrig sinande kärlek till HIF – trots att han fick sparken några månader efter SM-guldet. Vi pratar om journalister som ogenerat ringer om en enkät en sen fredagskväll, om familjesituationen som förde honom från Örebro och till Gais, om gamle lagkompisen Henrik Larsson och det nya HIF. Vi kommer också in på hans guldpartner i HIF, eller ”Nordens Trapattoni”, som Peo Ljung kallar honom.
Peo Ljung om kärleken till familjen, ”hemma” och fotbollen. Foto: Torbjörn Dencker
Den som känner Peo Ljung skulle nog säga att han personifierar planering och organisation.
Han protesterar inte när han hör det. Frågan är hur han är privat och om bilden spricker någonstans på vägen.
– Haha, vilken twist du fick på den frågan… Hemma är det Cia som drar det stora lasset när det gäller logistik för barnen och aktiviteten som familjen har eller utvecklingssamtal och vem som ska hämta och lämna på gympan. Jag är mer av den stöttande karaktären och försöker vara med så mycket som möjligt.
Hade det varit så även om du inte haft det jobb du har?
– Nej, det tror jag inte. Detta är sprunget ur den situation jag har, för ibland kan det vara så att jag behöver sitta med arbete längre än beräknat med allt från teoretiska uppgifter till förberedande presentationer till de mänskliga mötena. Det är spännande att jobba med ett lag och med människor, för det förändras så snabbt även om man tycker att man har pejl på läget. Det rör på sig och lever hela tiden. Jag har svårt att säga vilka arbetstider jag har. Engagemanget är 24 timmar om dygnet och det kan vara saker som man måste lägga tid på, och därför är det bättre att Cia har det övergripande ansvaret hemma.
”…som när dina kollegor ringer
klockan 22.30 en fredag kväll.”
Händer det att du stänger av telefonen?
– Nej det gör jag inte, men jag försöker lära mig. Jag vet att det finns andra som säger ifrån att det inte är lönt att ringa efter klockan 20. Jag försöker vara tillgänglig för att jag vill hjälpa till och vara ett stöd. Det kan ju vara någon spelare eller ledare och då vill jag inte bara stänga av. Men ibland blir det svåra situationer, som när dina kollegor klockan 22.30 en fredag kväll för att kanske ställa en fråga till en enkät. Då tycker de kanske att man är otrevlig när man inte är så sugen.
Känslan är att du inte har några problem att spisa av folk…
– Det har väl hänt att jag har gjort det. Jag är till exempel inte så glad för enkäter, om vi nu tar det exemplet. Det brukar vändas och vridas på sådant, så jag brukar svara att ”bara för att du fått ett uppdrag från din tidning så betyder inte det att jag behöver svara utan avstår”. Det är inte alltid det går hem.
”Jaså? Såg jag sur ut?”
Peo Ljung är tydlig med vad han tycker och tänker, det hörs och det syns i kroppsspråket när han pratar. Att linda in saker för att försköna är inte hans grej. Inför matchen mellan ÄFF och Gais presenterades han för tv-tittarna som kollegan Jeppe Ljung. Rättelsen kom distinkt och direkt.
– Jaså, såg jag sur ut? frågan han.
– Det var i så fall med glimten i ögat. Ska jag låtsas att jag är Jesper då? Han måste väl veta vem han intervjuar.
Vi tar The Peo Ljung-story från början. Per-Ola Micael Ljung är född den 7 november 1967. Det som en gång började med sjumannamål i Hästveda utanför Älmhult skulle utvecklas till en livslång kärlek till fotbollen.
Året var 1992. Bosse Nilsson tog upp HIF till allsvenskan.
Under ungdomsåren spelade han i IFK Hässleholm och som 20-åring lockades han över till HIF av Bosse Nilsson.
Det skulle blir över 500 matcher under dussinet år på Olympia.
– Jag tror att som tränare har jag fått fler bottnar än de allra flesta. Jag var med från division 2 och hela resan, med allt vad det innebär sportsligt och organisatoriskt, fram till SM-guldet 1999. Det var helt fantastiskt. Jag fick allt man kan önska sig av ett liv som fotbollsspelare med hela spektrat från det sötaste söta till det sura. Det är viktigt att man förstår skillnaden och att man förstår värdet av att fortsätta jobba, säger Ljung.
Han slutade i HIF efter den säsongen och gjorde tre säsonger i Landskrona BoIS innan han som 35-åring slutade med det han levt med i hela sitt liv.
Han och sambon Cia lämnade Sverige och flyttade till Mallorca där de stannade under två år.
– Jag hade sett många som hade blivit spelande tränare i lite lägre divisioner och nästan ingen hade gett sig själva tiden att reflektera över vad de vill. Det är något helt annat att bli tränare än att bara spela. Syftet med att flytta var att klippa av det helt. Jag ville komma iväg och låta det landa för att se om det skulle bli aktuellt att hoppa på tränarjobbet när jag kom hem igen.
Efter tre-fyra månader med bara vila började han jobba på en båtfirma på semesterön under ett år. Den sista tiden blev det semester igen för att ladda för hemkomsten.
Peo Ljungs tränarkarriär startade i Torns IF. Foto: Torns IF
– Under den tiden flög jag faktiskt hem emellanåt och gick någon tränarkurs och hade bäddat för att det skulle bli så.
När han kom hem på hösten 2004 hörde Torns IF av sig.
– Det var farsan till Oscar Rönningberg, mittbacken som var i HIF, som höll i Torns IF som låg i division 5 eller 6. Jag hade själv spelat med Oscars lillebror Erik och de visste att jag var hemma och att jag ville träna ett lag. Vi hade riktigt roligt under det året och jag hade gärna fortsatt om inte Helsingborgs Södra hört av sig. Det var ändå på en högre nivå och något jag inte kunde tacka nej till.
”Det säger något,
det måste säga något”.
Men redan nästa sommar skulle Bosse Nilssons och Peo Ljungs vägar korsas igen.
– Peter Swärdh hade fått lämna som huvudtränare, Hasse Eklund hoppade upp ett pinnhål och det blev en ledig stol som tipselittränare. Bosse, som var ny sportchef i HIF, ringde och frågade om jag kunde tänka mig att ta jobbet och det kunde jag. I Södra var det många som var HIF-are ända ut i fingerspetsarna, så de hade förståelse för att jag hoppade på heltidstjänsten på Olympia. Jag dubblade den hösten med jobb både i Södra och HIF.
På den tiden var det inte ovanligt att man gick vägen från tipselittränare för att så småningom ta steget upp som A-lagstränare. Exemplen är många; Peter Swärdh, Hasse Eklund, Jörgen Lennartsson, Peter Gerhardsson – och även Peo Ljung själv alltså.
– Det var allsvensk träff i Malmö för något år sedan och när jag tittade mig omkring mig så tänkte jag att häften av tränarna varit i Helsingborg. Det är ingen tillfällighet. Det säger något, det måste säga något.
Det har gått en kvart av intervjun. På tallriken i Saluhallen i Höganäs har prästostbiffen bara naggats i kanten när telefonen ringer. Det är Jesper Ljung – en annan före detta HIF-spelare – som nu är assisterande tränare till Peo i Gais. Ett kort samtal senare har de bestämt tid för några träningar.
”Jag känner mig inte helt
bekväm med det faktiskt”.
Vi återkommer ofta till HIF i intervjun. Hans kärlek är stor och även om han aktar sig för att stöta sig med föreningen som gett honom så mycket, så tar han bladet från munnen ibland.
– Det var en väldigt speciell tid i HIF, med andan, mentaliteten och stoltheten i det vi gjorde och med spelarna som vi fick fram. Men det var också en tjafsig period, säger Peo och syftar på säsongen 2010.
– Vi skulle ha en målsättning om att bli bäst på att ta fram egna spelare. Men hur ska man mäta det och när ska vi vara framme vid det målet, frågade jag. Och ska vi kanske mäta det i hur många egna som vi har i A-laget? Det tyckte man var en bra idé, men då var ju saken den att vi redan var bäst i Sverige. Vi hade precis spelat en match mot Blåvitt. Jag tror vi hade nio egna spelare i startelvan med koppling till HIF sedan ungdomsåren. Göteborg hade sju eller åtta egna spelare. Det är så mycket kvalitet som kommit fram i HIF under de här åren, säger Peo som plötsligt blir allvarlig:
– Men jag kan känna en viss oro att det stannat av lite. Jag känner mig inte helt bekväm med det faktiskt.
Vi kommer osökt in på akademien som HIF startade för några år sedan. Satsningen kostar i runda slängar ett par miljoner kronor om året. Det finns röster inom föreningen som är inne på att lägga ner akademin för att istället köpa in mer färdiga unga spelare. Vad som är rätt och fel är enligt Peo Ljung omöjligt att svara på.
– Du behöver ha full inblick för att kunna lägga olika åtgärder på varandra för att se vilken effekten skulle bli att lägga ner den. Jag hade den inblicken i Örebro som Henrik Larsson nu har i HIF. Jag tror inte det är någon annan som sportsligt, ekonomiskt eller organisatoriskt kan fatta de besluten förutom Henrik själv.
Att generellt ge sig in i rätt-eller-fel-termer om akademier aktar han sig för. Förutsättningarna för klubbarna är så skiftande.
– Nu har vi 24-timmarsregeln som inverkar och där man kan fundera över hur många spelare man kan ha utlånade och till vilka klubbar. Är det rätt att till exempel sätta våra spelare i ett lag som spelar en helt annan fotboll. Det handlar också om vilket samarbete man har med klubbarna runtomkring. Det är jättemånga frågeställningar och man måste ha hela bilden klar för att kunna svara på det.
HIF tog fem titlar under Conny Karlssons ledning. Han är dock noga med att på peka att de var fyra tränare.
– Vi kan addera Sven Andersson och Reine Almqvist också. Man kan säga att vi var fyra huvudtränare som hade helhetstänk och det behövs för att förstå hur saker kuggar i varandra.
”Jag kan titta på vår lille
ljusblåa kusin som
springer och sprallar nu”.
Under ”storhetstiden” var Conny Karlsson chefen och hade sista ordet i alla lägen. Ledningen hade dock synpunkter på tränarnas arbetssätt i vardagen och önskade en tydligare inriktning mot individ kontra helhet från Peo Ljungs sida. Det var huvudargumentet när Peo Ljung kickades.
Peo Ljung liknar Conny Karlsson vid en ”Nordens Trapattoni”. Foto: Torbjörn Dencker
– Att vi var flera som drev laget framåt såg jag som en styrka, medan de såg det som en nackdel. Efter tiden i HIF har jag jobbat tvärtom mot hur HIF tänkte. I Örebro var det Alexander Axén, jag och Axel Käll, som är en suverän tränare och som kommer bli en kanontränare. Vi var tre huvudtränare och det sa tjoff direkt. I Gais har vi inte pengar till en tredje tränare, men tänket lever kvar hos mig. Jag tycker att Ängelholm har gjort det bra som tagit in Martin Pringle med Jocke Persson och Magnus Arvidsson. I mina ögon är det en jättebra struktur.
Hur ofta tänker du på vad ni faktiskt ställde till med guldåret 2011?
– Mer nu än då faktiskt. Jag kan titta på vår lille ljusblåa kusin, lite söder om oss, som springer och sprallar nu. De har inte tagit fem raka titlar. På väg är en sak, att ha gjort det är en helt annan. Jag tänker på det mer nu och när jag pratar med Conny och Sven, och de som var med, så kan vi också enas om att det var speciellt. Det vi alltid säger till varandra är att ”så kul vi hade”. Det är det första vi säger. Det är en speciellt tid både i klubbens historia och i mitt liv. Men vi jobbade också för det så in i h-vete, på ren skånska.
Conny Karlsson och Peo Ljung växte ihop under åren i HIF. Då träffades de dagligen, numera är kontakten sporadisk även om de hörs då och då. Conny Karlsson bor kvar i Munka Ljungby, men har inget tränarjobb sedan han lämnade Trelleborgs FF (efter en kort tid i Brage).
– Vi pratar om Nordens Trapattoni. Jag tror att Conny tagit upp fem lag i högsta serierna med Trelleborg, Kalmar och något lag i Norge två-tre gånger. Han har vunnit Uefa-cupen, allsvenskan och cupguld. Han har att tänka tillbaka på om han skulle vilja luta sig tillbaka. Jag vet att han uppskattar HIF-tiden med Reine, Sven och mig. Vi hade riktigt kul.
”…att göra det samtidigt
som de där 64 miljonerna
försvann är svårt”.
Han är medveten om att åren som ledare i HIF gett honom en värdefull grund att stå på i tränarkarriären. Han har tagit med sig både positiva och negativa saker i verktygslådan.
– Efter guldet 1999 påbörjades en ny resa med det ekonomiska stålbad. Jag tycker att folk som Sten-Inge Fredin, Krister Azelius, Lars Öijer med flera fick för dåligt med cred för vad de faktiskt lyckades med. Det kickades igång processer för att hålla en fotbollsorganisation på fötter. Det fanns en fantastisk kompetens i hur man bollade den här svåra situationen med beslut som gjorde att man kunde få hem spelare som Andy Jakobsson och Henke Larsson. Stuart Baxter kom, man vann ett cupguld och etablerade ett europaspel. Att göra det samtidigt som de där 64 miljonerna försvann är svårt. Det var tuffa beslut men alla beslut grundade sig på hur vi får HIF på fötter. Det var ett enormt HIF-hjärta i de som jobbade i organisationen då, helt fantastiskt. Snacka om att kliva ur sin egen roll och sätta klubbmärket över allt annat.
Det har gått drygt tre år sedan den där dagen, den 4 juni 2012, när han kallades in för ett möte på Olympia. Det blev ett ganska kort möte och när han kom ut hade han fått beskedet att han inte längre var önskvärd i HIF.
Dagen därpå satt undertecknad reporter och Peo Ljung i intervju på Café Öresund i Viken. Redan då satt han med ett nytt jobb på fickan, som blev helt klart under ett par möten onsdagen och torsdagen senare i veckan.
– Klockan 17 på måndagen blev det offentligt att jag fick lämna HIF. Klockan 22 på kvällen ringde Örebro, så det var några timmar som jag var utan jobb. Jag ville landa i vad jag ville säga till dem och till dig dagen efter. Det var några andra som jag avböjde för att inte säga något i affekt och att inte överila. HIF för mig är något enormt, det är så speciellt. Jag har varit där så lång tid och upplevt så oerhört mycket. Varje vecka dyker det upp situationer som jag känner igen från tiden som spelare. Sen måste jag så klart tolka den och översätta det till nutid.
Att ta ett sabbatsår efter tiden i HIF var inte aktuellt. Tvärtom ville Peo Ljung upp på hästen med en gång.
– Jag var supertaggad efter en vår där Elfsborg seglat ifrån lite, men där vi i HIF låg fem poäng bakom toppen. Den våren var det för mycket stök och för många konstiga saker runt laget. Men vi visste att om vi bara lät det landa så skulle vi komma starka på hösten. När ledningen ringde den där dagen i juni så kände jag ändå på mig att det var någonting på gång.
I jobbet som fotbollstränare är det inte alltid tränaren själv som bestämmer när det är dags att gå skilda vägar. I HIF bestämde klubben. I Örebro var det han själv.
– I HIF var det nästan skönt att de inte gav mig något alternativ till att lämna, för hade de erbjudit mig att bli tränare för P15 så hade jag nog frågat om det var träning på tisdagar och torsdagar… Jag hade inte själv kunnat göra det uppbrottet från HIF. Det är förmätet av mig att säga att de gjorde mig en tjänst, men du förstår nog vad jag menar.
”Fick lära mig mer på
två-tre år än vad folk
får göra på 20-30 år”
När han reflekterar över vad han hunnit med under de här tre åren efter HIF så är han sammantaget nöjd med sina beslut.
– Jag har varit med om mycket de här senaste åren och det finns många lärdomar att ta med sig. I spelarkarriären hann jag vara med om mycket på olika nivåer, och nästan hela tiden med framgång. När man kommer in i HIF under en sådan här period som vi gjorde, så märkte jag att det fanns möjligheter att lära mig mer på två-tre år än vad folk får göra på 20-30 år. Jag kände att jag fick otroligt mycket med mig under den perioden.
Tiden i Örebro som följde beskriver han som fantastisk och rent av en tiopoängare arbetsmässigt och sett till kollegor. Det började dock tufft med degradering.
– De hade kört i diket med laget, metodiken och hur truppen var sammansatt.
2013 kom närkingarna tvåa i superettan och knep direktplatsen till allsvenskan. Peo Ljung skrev på ett långt avtal som innebar att han även på pappret hade manageransvar.
– Men plötsligt satt jag i diskussioner om ny inomhushall som låg sex år framåt. Det blev för mycket annat än det fotbollsmässiga. Vi hade ett kanongäng, men för att förväntas dra i saker så måste man nog ha mer en funktion som den Henrik har i HIF, som kan jobba nära familjen. Han är här, jag var inte där på det sättet. Jag arbetade där, men kunde inte förlika mig på samma sätt.
Familjesituationen avgjorde. Att vara borta fyra till sju dagar i stöten är hållbart ett tag, men det kom till en brytpunkt. Örebro hade plockat 17 poäng förra våren och låg på behörigt avstånd från bottenskiktet. Han kunde lämna över i ett läge där andra kunde ta över.
– Jag berättade för ordföranden om min situation inför semestern. Även om det var kort tid efter att jag skrivit på nya kontraktet så förändras saker. Jag läste vad Rögles klubbdirektör sa i tidningen häromdagen. Han formulerade det bra och det var exakt samma känsla som jag hade. Familjen får till slut betala priset för mitt jobb.
”Nu äter jag frukost
med barnen varje morgon.”
Jobbet som tränare i Gais var redan klart när han packade ihop i Örebro. Vardagen har förändrats radikalt och nu lever han det livet han vill leva.
– Nu äter jag frukost med barnen varje morgon, jag packar ryggsäck med frukt, läser sagor på kvällarna, hämtar på aktiviteter och kan bada vid bryggan på kvällarna om sommaren eller åka och titta på HIF tillsammans. Det blir mer ett liv.
Samtalet vid lunchbordet tar ibland väldiga svängar och vi kommer in på nya filosofier inom fotbollen, som till exempel taktisk flexibilitet. Här går Peo Ljung lite till attack mot reportern på andra sidan bordet.
– Det är en helt annan förståelse för det tankesättet nu. Jag vet ju själv när du satt och skrev varför vi i HIF körde med fem backar under min och Connys tid. ”Å nu ska ni sätta in en tredje mittback, det är ju för djävligt…” Sen har ni suttit i fem säsonger och bölat när Bosse Nilssons HIF inte kunde behålla en ledning. Då kunde Connys lag stänga igen butiken precis när de ville. En sak var att vi förstod när det var dags att stänga och sätta in en extra back, att ”nu ska vi ha den där trean”.
”Åge har gjort det i Malmö
och blivit superhyllad.
Vi fick bara skit”.
Peo Ljung håller fast vid den beprövade taktiken. I matchen mellan ÄFF och Gais – bara timmar före intervjun i Saluhallen – satte han in en extra back för att hålla rent i slutet i superettanmatchen på Ängelholms IP.
– Åge har gjort det i Malmö och blivit superhyllad. Vi fick bara skit. Fler och fler börjar förstå värdet av att ha spelare som gör att laget kan spela och uppträda på olika sätt. Det är toppen om du vill vara en vinnare i framtiden. Vi vet om det för vi var där redan för några år sedan.
Men det köpte väl folk under guldåret?
– Du köpte inte det. Du skrev några j-vla artiklar som…
Vi stannar där, allvar går över till leende. Resonemanget ovan bottnade egentligen i en fråga om akademin och utlåningen av spelare. Peo Ljung syr ihop säcken med det här svaret:
– Om du backar bandet tio år så fanns snacket om att det inte går att samarbeta med lokala klubbar, eftersom vi saknade fotbollsträdet med klubbar i varje division. Det var långt från HIF till nästa elitlag i Helsingborg. Nu har du HIF i allsvenskan och vi har klubbar i superettan, division 1 och division 2… Nu är trädet där. Vad händer med samarbetet nu? Nu har vi gått i tio år och önskat detta, och nu satt den där. Var det bara en massa luft och konstigt snack eller är det så att man trycker på knappen nu? Jag har inte sett någonting, inte en plan. Det är då det ställs på prov om man har en bra relation till de andra klubbarna.
En artikel i tidningen GT för tio dagar sedan. Peo Ljung vill upp i allsvenskan med Gais, men vet inte när.
Gais är en av många ekonomiskt blödande föreningar. Det ställer utmanande krav på en tränare.
– Det är stor skillnad organisatoriskt mot HIF och Örebro. Men att kavla upp armarna extra går inte. Jag ger allt i alla lägen. Det är mer en rollskillnad, hur man lägger sin tid på olika områden. De började med att säga att jag skulle träna laget och att de skulle fixa spelarna. Jag sa ”glöm det”. Jag tror i och för sig att de ville vara snälla och få det att låta som att jag bara behövde tänka på träningarna och matcherna, men det funkar inte så.
Han tog över ett bottenlag och efter seger i hans första match sjönk Gais ner på jumboplatsen i superettan förra hösten.
– Det var under perioden som det var som mest stök i Ängelholms FF. Vi hade Degerfors hemma och Syrianska borta. Det blev en poäng på de matcherna och då kände vi att detta komma leva till omgång 30. Men vi klarade det.
Samtidigt som Peo kom behövde klubben även en assisterande tränare. Även det var han noga med att få bestämma.
– Klubben hade någon kandidat, men jag ville ha Jesper Ljung. Han är duktig, kompetent och har ett skarpt fotbollsöga, ungefär som Conny Karlsson.
”Vi snackar om Sveriges största
genom tiderna, men han gör
detta för att han älskar sporten.”
Peo Ljung och Henrik Larsson spelade tillsammans i HIF under ett par säsonger på tidigt 1990-tal. Det händer att de träffas och pratar minnen och om dagens fenomen inom fotbollen.
– Jag pratar nog mer med Bosse än med Henrik, för Henrik jobbar hela tiden precis som jag. Det är på caféet Etoile vi träffas i så fall. Ibland klarar vi av att bestämma en fika, men oftast blir det på en halvvolley.
Vi stannar kvar vid faktumet att Henrik Larsson numera är manager i Peo Ljungs älskade HIF.
– Det är så rätt, det känns helt fantastiskt. Jag kan inte tänka mig någon annan som kan binda samman HIF igen på det sättet som han kommer göra. Han har erfarenheten, nätverket, kontakterna och inblicken. Han har haft sin tidsperiod för att tolka och översätta det hans lärt sig till svenska mått och det fick han i Landskrona och i Falkenberg. Men framför allt i pausen när han och Kenneth Karlsson kunde sitta i Högaborg och bolla idéer och sedan landa i det nya. Han gjorde det prestigelöst. Vi snackar om Sveriges största genom tiderna, ett pris han fått. Men han gör detta för att han älskar spelet och sporten och jag vet att han har ett enormt HIF-hjärta. Han försöker också söka samarbete på alla fronter, för han vet att det inte finns en ung spelare som inte drömmer om att komma in på Olympia och spela i HIF. Han vill vara där och fånga upp det. Det ser jag som en ljus framtid för HIF.
”Jag äcklas lite av det här
med att det bara är segrarna
och titlarna som räknas”.
Sista frågan är kort och koncis och för första gången blir svaret en axelryckning, följt av ett finurligt leende. Svaret kommer ändå efter lite lirkande.
Vilket är ditt drömjobb?
– Jag är fokuserad fullt ut där jag är just för stunden. Tappar du fokus blir det inte bra.
Men om du lutar dig tillbaka en fredagskväll med något gott i glaset?
– Jag kan inte säga att jag drömmer om en internationell karriär. Då nöjer jag mig med mycket mindre än vad du kan tänka dig. Jag vill fortsätta jobba och sätta saker på plats för det har funkat bra.
Att vinna fler titlar, är det drömmen?
– Vi gick inte in i den där perioden i HIF om att vi skulle vinna titlar. Jag äcklas lite av det här med att det bara är segrarna och titlarna som räknas. En vinner allsvenskan, men alla de andra 15 klubbarna då? Ska de lägga ner verksamheten? Gais har hållit på sedan 1894 och är en av Sveriges äldsta klubbar. De har fyra SM-guld, det senaste kom 1954. Om det bara är titlar som räknas, varför ska man då hålla på? Det är kraften och passionen som räknas. Om det bara funnits division 2 hade vi varit där och grävt ändå, säger Peo och avslutar:
– Den där fredagsdrömmen, den håller jag nog för mig själv. Då slipper man jinxa det också.
Torbjörn Dencker
[email protected]
