Abbe Khalili och Moustafa Zeidan lever två helt skilda fotbollsliv. Abbe lämnade HIF för spel i turkiska Mersin förra sommaren samtidigt som Moustafa flyttade från tryggheten i Högaborg till ett äventyr som akademispelare i Aston Villa i England.
Alltid Fullsatt träffade Närlundakompisarna – som inom kort fyller år på samma dag. I Fredagsintervjun pratar de om första året som utlandsproffs, om drömmarna som bor hos de två unga spelarna, om U21-EM och om gräddfiler i kön i affären eller om att slippa betala på restaurangen…
Moustafa Zeidan och Abbe Khalili lever sina fotbollsliv utomlands numera. När de är hemma i Helsingborg träffas de nästan dagligen för att spela fotboll hemma på gården på Närlunda som de har gjort sedan de var små. Foto: Viktor Malmberg
Vi träffas på Café Etoile i närheten av stadsteatern i Helsingborg. Abbe Khalili ville skjuta fram mötet så långt det gick eftersom han behövde sova. Kvällen innan vi träffas var de på Olympia och såg HIF vinna mot Hammarby.
– Jag tyckte det var en ganska bra match, men jag har inte sett så många av de tidigare matcherna så jag har inte så mycket att jämföra med. Hammarby hade några chanser, men Pär gjorde magiska räddningar. HIF hade kontroll förutom i slutet när man backade hem och bevakade ledningen, säger Moustafa Zeidan.
– Jag tycker inte det är så stor skillnad på spelet jämfört med turkiska ligan. Skillnaden är tempot, det är mer fysiskt och färre misstag där. I Turkiet varierar de också spelet mer. Jag tycker HIF gjorde en bra match och hade kontroll på den. De förde spelet medan Hammarby backade hem och försökte göra det trångt. När man har så mycket bollinnehav så får man till slut några chanser och både Jordan och Simovic gör det riktigt bra. När HIF gjorde 1-0 så backade man hem och släppte taktpinnen, säger Abbe Khalili och tillägger:
– Pär gjorde några sjuka räddningar också.
Vid bordet intill sätter sig Andreas Landgren – en av många som är kvar sedan Abbe lämnade HIF.
– Av mina gamla lagkompisar i startelvan senast var det Pär, Jere, Emil, Peter Larsson, Simovic och så Landgren, men han var skadad ifjol, säger Abbe och fortsätter:
– Jag såg matchen mot Elfsborg också och även då var Robin riktigt bra. Det är kul att han fått tillbaka självförtroendet, för han är en duktig spelare.
Vad gjorde ni efter matchen?
– Vi träffade några av grabbarna och pratade skit med Jordan.
– Jordan brukar vilja komma till Närlunda och spela fotboll, säger Khalili.
– Men han har ingen chans där, han får hålla sig till Maria Park, säger Zeidan och lägger till:
– Nej, han har mognat mycket i sitt spel. Det är klart att han inte kan dribbla på samma sätt som i Högaborg. Ju högre du kommer så får du göra det på andra sätt. Men jag tycker att han gör det bra. Han är en riktigt bra spelare och behöver bara självförtroendet för att komma upp i den klassen han hade under försäsongen. Det var riktigt kul att spela med honom i Högaborg.
Abbe, eller Abdul som han egentligen heter, blev kallad för kyckling av tränaren i Mersin. Håret blev först gult innan hjässan fick en mer vit nyans. Foto: Viktor Malmberg
Abbe umgås mycket med kompisarna i HIF.
– Jag träffar Emil Krafth och Robin Simovic och Mohamed Ramadan ibland. Jag har även kontakt med Astrit Ajdarevic. Jag känner honom eftersom Imad spelat med honom och vi har också samma agent.
Saknaden av Sverige finns där mellan alla träningar och matcher i England och Turkiet.
– Jag saknar det ganska mycket. Jag spelar ungdomsfotboll jämfört med Abbe som spelar A-lagsfotboll. Man har inga riktiga vänner där, även om jag har skaffat mig några. Man är lite ensam ibland, säger Moustafa.
Livet utanför fotbollen skiljer sig också en del, berättar Abbe Khalili.
– Jag är inte ute någonting nästan eftersom vi haft väldigt tätt mellan matcherna så man har inte kunnat göra någonting. Om man förlorat en match i Helsingborg kanske man ändå kan gå ut en runda, men där kan du inte gå ut om du förlorar. Då är det inte bra och fansen där är rätt så galna.
”Tränaren frågade
de andra vem den
nya kycklingen var”
Abbe Khalilis hår har skiftat färg sedan han var hemma senast. Kalufsen har gått från mörk till vit.
– Det var ett tag sedan… jag färgade det i februari tror jag. Det gjorde succé och därefter bytte jag till grönt hår. Det gjorde inte lika mycket succé så jag bytte tillbaka till det blonda för en vecka sedan.
På vilket sätt gjorde det succé?
– Folk började kolla och ibland är det kul. Man vill ha lite ögon på sig…, säger Abbe.
– Jag tycker det passar honom ganska bra, eller j-vligt mycket om jag ska vara ärlig. När han färgat det och skickade en bild skrattade man kanske, men efter ett tag så passade den faktiskt. Det blonda håret matchar den svarta skägget, säger Moustafa Zeidan som testar på jobbet som stylistexpert vid fikabordet.
– Första gången jag färgade så blev det gult. Det var skitfult. Tränaren frågade de andra vem den nya kycklingen var, säger Abbe.
Turkiska fans är kända för att höras och synas och sätter sin klara prägel på matcherna. Mersinfansen är inget undantag.
– Jag blev faktiskt chockad. De är riktigt galna. 6 000 personer på läktarna kan låta som 30 000 för alla skriker och alla är som djur. Blir vi förnedrade, som vi blev i en match, så blev det kaos med polisskydd och sånt. Annars är det rätt lugnt och förlorar vi en match så står de ändå bakom oss. Det är stor skillnad mot i Sverige. När jag var i HIF visste knappt folk vem jag var. Jag har i och för sig aldrig velat vara den som vill bli igenkänd, jag har aldrig gillat det. Men när man kom dit så märkte jag direkt hur mycket folk älskar fotbollen. Ibland kan det vara för mycket, men det är väldigt bra människor. De vill hjälpa till och när man står i köer så får man gå före alla.
Känns inte det konstigt?
– Sånt är skönt, och kul att man får lite företräde. Ibland behöver man inte betala som på restaurang eller om jag ska klippa mig.
Bjöd de på färgningen av håret?
– Nej ha ha, det gjorde de inte. Det är bara för att det gått bra också. Hade vi förlorat hade det kanske varit en annan sak. Men det har gått bra för laget, vi fick direkt fyra segrar i rad och då trodde de nog att vi skulle vinna ligan. Men som nykomlingar är det bra att komma sjua.
Moustafa Zeidan har följt Mersin en del på tv från sitt rum i England.
Moustafa har gjort sitt första år i England. Han har två år kvar i akademin hos Aston Villa men har redan gjort träningar med A-laget. Foto: Viktor Malmberg
– Jag har sett dem ganska mycket. De turkiska fansen är galna. Det är kul att han har hamnat i en bra klubb.
Moustafa har gjort sitt första år i Aston Villas talangfulla akademi där han spelar med 16-18-åringar. Laget domineras förstås av engelsmän men här finns ytterligare två svenskar (en målvakt, Viktor Johansson, från Hammarby och utespelare från Angered) och spelare från totalt sex olika länder.
– Försäsongen och det fotbollsmässiga blev som jag förväntade mig när jag kom dit. Men licensen var inte klar och det kom som en överraskning. Jag missade matcherna fram till i november. Det tog på mig lite faktiskt. Det var riktigt tufft. En i laget fick vänta längre än mig. När jag väl fick spela gällde det att anpassa sig. Det var mycket spel fram och tillbaka och tempot var högre. Man är inte van vid det från division 2 som jag kom ifrån. I Högborg behövde man inte jobba hem när man ledde, men i England spelar det ingen roll om du leder med 5-0 eller 10-0. Du ska jobba hem hela tiden.
Har du samma roll i Aston Villa som du hade i Högaborg?
– Det är klart att man inte är den där pajasen som jag var där i Högaborg…
Tänkte mer på att du ofta hade nummer 10-rollen i Högaborg…
– Aha, du menar på planen. Okej, då förstår jag… Nej jag har fått spela kant, högerytter. Det är inga problem för mig. Tränaren har sagt till mig att jag ska försöka driva och vika inåt och sedan hitta passningarna därifrån.
Så många mål har det inte blivit i akademilaget, däremot en drös assist.
– Jag har fått träna en hel del med U21-laget också och några av oss har även fått träna med A-laget. Jag har väl gjort åtta-nio träningar med dem. Det är klart att det är häftigt, en upplevelse.
Har du något att hämta där?
– Ja, man blir hungrigare efter att ha tränat med dem. När man fått chansen att träna med de bästa och då vill man visa sitt allra bästa. Man växer som spelare, men det tar tid att komma in i det. Det tog nog tre träningar innan man kom in i tempot och man var inte lika nervös längre och förstatouchen satt riktigt bra. Efter fem-sex träningar kom jag också in i gänget och snackade med spelarna.
”Det är klart att man
tänkte vad jag gör här”.
Någon U21-match har han ännu inte spelat.
– Man vet aldrig vad som händer. Någon i mitt akademilag har redan gjort debut i A-laget utan att det ens var planerat. Man vet aldrig vad som händer, det går snabbt i fotbollen.
En av de assisterande tränarna för Aston Villas A-lag brukar titta på både U21- och akademiträningarna och det får de unga spelarna att steppa upp än mer.
– Det är kul och det känns som man kan få chansen när som helst. I början hade vi ingen kontakt alls med A-lagstränarna, de snackade inte med oss. Det är klart att man tänkte ”vad gör jag här?”. Nu har allt vänt och det är bara att hoppas att man får chansen.
Moustafa har gjort sin första säsong. Avtalet som han skrev på i fjol sträcker sig i ytterligare två år framåt. Engelskan var inte bra när han åkte, men numera pratar han enligt egen utsago språket obehindrat. Han bor hemma hos en värdfamilj tillsammans med en österrikisk spelare.
– Han pratar mest bosniska, men jag har många balkankompisar så man kan ju några fula ord…
”Jag flyttade inte
för att bara chilla”.
Moustafa Zeidan trivs med fotbollslivet i Birmingham. Så mycket mer än fotboll hinner han inte med. ”Det är min framtid och jag prioriterar sömn, vila och allt sånt”. Foto: Privat
Har ni stränga regler?
– Nej, men man måste vara i huset en viss tid på kvällen. Men för mig är det inte så stor sak, för jag har åkt dit på grund av fotbollen så för mig är det lätt att prioritera. Jag flyttade inte för att bara chilla där. Nej nej, jag är där för att spela. Det är min framtid och jag prioriterar sömn, vila och allt sånt.
Han är ledig en till två dagar i veckan.
– Ibland spelar vi två matcher i veckan. Jag har åkt till London någon gång, men annars stannar jag mest hemma. Det är så intensiva träningar att man behöver vila mycket.
Abbe Khalili har en lång säsong bakom sig med nära 60 tävlingsmatcher i benen. Först spel med HIF fram till sommaren och därefter rätt in i den turkiska hetluften under en hel säsong. Det känns i kroppen och nu är det vila som gäller. När den här intervjun bokades så var Abbe noga med att det inte blev för tidigt.
– Fy f-n alltså, jag räknade för någon dag sedan och då var jag uppe i 57 tävlingsmatcher med allsvenskan, svenska cupen och alla matcher i Turkiet. Jag hade ju inte spelat match på sju månader innan jag kom till HIF för att därefter spela alla matcher. Det är min längsta säsong.
Det återstår en omgång i turkiska ligan. Sista matchen spelas på fredag. Abbe Khalili har dock fått ledigt redan nu.
– Vi har inget att spela för så jag bad om en veckas ledighet innan semestern. Jag ska iväg med landslaget sen så jag behöver lite vila. Vi samlas den 8 juni.
”EM blir det största
hittills för mig”.
Sveriges U21-landslag tog sig till EM-slutspelet i Tjeckien efter en kvalrysare mot Frankrike som avgjordes på Örjans Vall i Halmstad. Nu har Abbe satt sitt nästa mål.
– Det blir spännande och som fotbollsspelare vill man spela ett mästerskap. Det är inte så kul med träningslandskamper och vanliga matcher jämfört med detta. Vi har ett riktigt bra lag och vi kan komma hur långt som helst, så det ska bli kul.
Det svenska U21-landslaget träffas i Trelleborg för förläger inför EM.
– Vi ska möta Danmark och får några dagar ledigt där emellan innan vi åker till Tjeckien.
Vilka blir favoriter i U21-EM?
– Jag vet att England och Tyskland har bra lag. Italien och Portugal har jag ingen koll på, men det är stora fotbollsnationer så de har antagligen bra lag. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om jag ska vara helt ärlig.
Vem vinner?
– Sverige! Khalili avgör i 87:e minuten mot Tyskland i finalen. På frispark, säger Abbe Khalili och ler.
Är det drömbilden?
– Klart man drömmer, men det hade varit kul. EM blir det största för mig hittills. Nu har vi kvalat oss dit och slaget Frankrike som året innan vann U20-EM. Nu får vi höja ribban. Vi vet vad som krävs och vi har bra spelare och ett bra lag, säger Abbe.
”Du vet de där enkla tunnlarna,
det är de man behöver”.
Förutom Abbe Khalili är Emil Krafth självskriven i det svenska laget. Kanske kommer även målvakten Andreas Linde med.
– Jag ser fram emot det riktigt mycket. Nu har jag 2,5 veckas ledigt. Första dagarna ska jag vila och sedan ska jag träna lite själv med mage/rygg och löpning och sätta igång musklerna. HIF har match i Stockholm nästa vecka och sen skulle direkt till Örebro, så det blir nog tufft att träna med HIF. Det blir kanske något pass, annars blir det kanske något med Högaborg bara för att känna på bollen. Sen spelar jag lite på Närlunda också för att hitta touchen och tekniken. Du vet de där enkla tunnlarna, det är de man behöver…, säger Abbe Khalili och spricker upp i ett leende som smittar av sig på Moustafa.
– Jag spelade för två dagar sedan på Närlunda. Man har saknat det så mycket, men det får vara bra väder.
Majoriteten i fotbollsgänget på gården är högaborgare men även Englandsproffset Marcus Olsson brukar vara med när han är hemma.
– Han har kommit hem men han åkte till London för att kolla på Martins kvalmatch till Premier League. Men när de är hemma så tvingar vi dit dem till gården, och Imad när han är hemma, säger Moustafa som kommer göra några träningar med Högaborg.
Medan Moustafa Zeidan åker hem den 3 juli för att påbörja försäsongen så har Abbe Khalili mindre koll på när Mersin startar igen.
– Förra året kom vi dit den 18 juli men då fick vi extra ledighet eftersom vi var mitt i säsongen här. Säsongen drar igång tidigare i år så träningen startar nog tidigare. Men jag kommer be om en till två veckors ledigt efter EM så jag får vila ordentligt och få tillbaka suget.
”Det finns inget bättre än
att spela för sitt land”.
Moustafa Zeidan har spelat många pojklandslagsmatcher och har fram till nu ingått i Roland Nilssons unga landslag som åkte ut i EM-kvalet i mars.
– Det gick bra på hösten och vi kvalade oss till Elite Round i Spanien. Där fick vi en tuff grupp med Spanien, Frankrike och Israel. Vi visste att det skulle bli tufft. Jag blev skadad efter tio minuter mot Spanien och fick gå av i andra halvlek. Den matchen förlorade vi med 0-2. Mot Frankrike var jag skadad och satt jag på läktaren när Frankrike gjorde mål på oss efter tio sekunder. Det är där du hittar skillnaden mot de stora, som är taggade från början och de släpper inte några enkla mål. Sverige är inte där ännu, man får jobba på det. För mig har det varit mycket utvecklande att spela mot lag som Spanien och Frankrike. Jag tror att några av de spelarna jag har mött kommer spela i de stora ligorna, säger Moustafa.
– Frankrike vann hela mästerskapet och någon sa att sju av spelarna redan hade A-lagskontrakt med klubbar i franska ligan, inflikar Abbe.
Båda gillar det här med landslag.
– Det är en bonus om man kommer med i landslaget. Man tackar aldrig nej till landslaget. Det finns inget bättre än att spela för sitt land. Jag hoppas att det snart är landskamp för i och med att det gick dåligt senast, så vill man visa att vi inte är så dåliga, säger Moustafa som inte vet om det blir fortsatt spel i P17-landslaget eller om han blir uppflyttad en årskull.
Lagkompisen och förre HIF-aren Loret Sadiku bor på tolfte våningen, Abbe bor på fjärde våningen i höghuset i Turkiet.
– Vi umgås en hel del, men kanske inte lika mycket på slutet. Vi umgås med en brasse i laget, annars finns en kille från Ungern. De har sina tjejer där också, så det blir lite då och då. Loret har haft sin tjej där ett tag, men hon brukar åka hem. Loret är Loret. Han lever livet där borta och mår bra. Han har varit skadad den senaste tiden, så jag vet inte om han spelar sista matchen på fredag.
”Man lägger inte så
mycket fokus på tjejer”.
Medan Mersin är semesterorten som erbjuder varmt väder, stränder och bra mat så är Moustafas nya miljö i Birmingham raka motsatsen.
– Det är klart att vem som helst gillar sol och allt det där, men man får inte glömma att fotbollen i England är stor. Det är det som får en att driva dig själv. Jag är inte så insatt i England i övrigt. Det känns så gammaldags, det är inte riktigt min typ av land förutom fotbollen, säger Moustafa.
Moustafa Zeidan lever singellivet i Birmingham. Så mycket tid finns inte för annat än fotboll.
– Man lägger inte så mycket fokus på tjejer, jag prioriterar och vet vad jag är där för. Men det är klart, det är svårt att dölja när man tycker en tjej är snygg. Men jag lägger fokus på rätt saker, här i Sverige är det si och så och vid sidan om och det är lättare att tappa fokus.
När de är hemma på Sverige handlar det mycket om långa sovmorgnar och bollsparkande på gården.
– Jag har aldrig varit den som gått ut och festat så mycket. Jag känner att jag inte har så mycket att hämta där. Det kan vara kul att umgås med kompisar, men det kan också bli för mycket. När någon fyller år eller något så blir det ju något, säger Abbe.
ÄFF:s sportchef Stavros Papadopolous kliver in på caféet där det hunnit bli lunchtid. Han slår sig ner vid bordet intill och konstaterar att Abbe Khalili ser vältränad ut.
– Ja, jag har tränat mycket. Jag kände ett tag att jag tränade för mycket. Det började kännas i ljumskarna och jag tänkte att den hårda träningen kan skada mig om jag inte tränar lite mindre. Men man måste köra lite småövningar för att hålla sig fit. Hade jag inte tränat, sovit och ätit ordentligt hade jag aldrig kunnat spela alla de 60 matcher jag nu spelat.
”Jag är en väldigt
bollkär spelare”.
Abbe har gjort två mål i turkiska ligan. Anledningen till den klena målskörden är bland annat att han haft en mer tillbakadragen roll på mittfältet.
– I HIF var jag mer offensiv, här är jag mer sittande. I början var jag längre fram i banan, men jag gillade det inte för jag fick inte så mycket boll. Jag är en väldigt bollkär spelare och styr uppspelen ganska mycket.
Abbe tränade med Högaborg hösten 2013 innan han skrev på för HIF inför förra säsongen. I Högaborg blev han lagkompis med då 15-årige Moustafa. I dag håller de kontakten ofta och båda följer hur det går för Högaborg, som för tillfället ligger sist i division 2.
– Jag följer hur det går varje match, men jag har bara sett den sista matchen. Jag såg han, Passi Prudence, som är född 1999. Man märker att han har fotboll i sig, men det tar tid att komma in i det. Han har gjort två mål redan. Han utvecklas för varje match men har mycket mer att ge. Jörgen gillar att släppa fram unga spelare, så det är bara kul, säger Moustafa och fortsätter:
– De har åkt på några sena förluster och med uddamålet. Jag hoppas att det vänder för dem snart. Det är okej att få en dålig start, bara de vänder det. Vi var ju några i startelvan som lämnade så det är klart att det kan märkas. Det har alltid varit så i Högaborg att det är några som lämnat och att andra fått kliva fram. De har aldrig satt stopp för någon som vill gå vidare, säger Moustafa.
Abbe Khalili kom som klubblös till HIF inför förra säsongen. Under våren 2013 spelade han i Värnamo men flyttade hem och gick en hel höst utan matcher men tränade dels på egen hand, dels med Högaborg. På vintern skrev han på för HIF och succén lät inte vänta på sig. Efter vårsäsongen ifjol flyttade han med Loret Sadiku till Turkiet. Abbe Khalili kan mycket väl tänka sig spel i HIF igen en dag. Moustafa Zeidan kan också tänka sig det i en framtid.
– Jag vill ge det en riktig chans i England nu, så jag tänker inte på något annat. Det finns kanske tusen utvägar om jag inte lyckas i Aston Villa. Man behöver inte komma hem för det, men Helsingborg är staden man kommer ifrån och HIF spelar i allsvenskan. Som Abbe gjorde… han gick tillbaka en halv säsong och sen lämnade han. Det går så snabbt i fotboll.
Vem har tagit över din roll som ”pajas” i Högaborg tror du?
– Ingen, tror jag. Det är omöjligt. Man märker att de är j-vligt tråkiga nu för tiden, det är ingen action, säger Moustafa och skrattar.
Frågan är om Abbe Khalili och Moustafa Zeidan kommer spela i Högaborgströjan igen.
– Det vet man aldrig, det hade varit kul, säger båda i mun på varandra, innan Moustafa säger:
– Det får man fundera på om 20 år. Henke var över 40 när han gjorde comeback där.
– Kanske efter sista året i Real Madrid. Då varvar jag ner i Högaborg, säger Abbe Khalili.
Torbjörn Dencker
[email protected]
