Henrik Larsson valde att ställa upp med 3-5-2 – på pappret. I realiteten hade uppställningen flera ansikten. Victor Pálsson utgjorde den tredje backen – bredvid Peter Larsson och Frederik Helstrup och ytterbackarna Krafth och Uronen turades om att ta ett defensivt ansvar. Dessutom låg Johan Mårtensson och Andreas Landgren ganska lågt centralt.
Ibland var det tre, fyra eller fem i backlinjen och det är lite av styrkan med uppställningen, men det ställer stora krav på Emil Krafth och Jere Uronen och att det kanske är just de spelarna som är friska och hela för dagen. Du måste vara lika starkt offensivt som defensivt och ha en bra inläggsfot (och ett skott som kan hota från distans).
Ytterbackarna har ju – hur konstigt det än låter – en central roll i Henrik Larssons nya koncept. Den kräver att alla fyller sina roller, vilket kanske inte var fallet i alla fall i den första halvleken mot Hammarby.
Nanne Bergstrand kände sig nog också ganska så bekväm med hemmalagets till synes defensiva taktik ritades upp.
Hammarby var mer homogena framåt i första och Arce och Söderqvist hittade varandra framgångsrikt på topp. I HIF var linjerna mer luddiga även om det var bra rörelse (utan boll) framåt.
Jag pratade länge med Anton Wede för ett tag sedan. Han sa att som yttermittfältare kan du ibland stå och vänta 20 minuter på att få bollen. Jere Uronen hade det så mot Hammarby under de första 45 minuterna. Han följde planen att ofta stå spelbar långt ute vid sidolinjen när HIF hade bollen. Den kom aldrig, eller väldigt sällan. Varför utnyttjades inte ytorna vid uppspelen – eller var det Hammarby som inte tillät det? Små nyanser i en match men ändå tydliga.
I den sjunde minuten kom HIF till ett första avslut. Robin Simovic ryckte själv från halva plan, men skottet blev för lamt och gick utanför Hopfs högra stolpe. Anfallaren gör sällan en dålig match nu för tiden. Hans jobb innebär att det öppnar sig för omgivningen – men då måste man också vara på tårna och våga ligga högt med laget. I första halvlek kändes det som att mesta av fokus låg på att säkra bakåt.
Lalawélé Atakoras något fria roll var intressant och jag tycker att han bar upp den bra. Det finns mycket kunnande i honom och initiativförmåga – en inte självklar egenskap i ett lag som förlorat tre matcher på raken. Det var också honom och hans bolltrygghet och lungor som Henke spontant berömde (förutom Pär Hansson förstås) efter matchen.
Inte ett ord om Pär Hansson i den här analysen så här långt. Någon ordning får det vara, så resterande tecken ägnar jag åt målvakten som hittat sig själv och formen igen. Han gör de avgörande räddningarna igen, inte bara de han ska ta. Det är skillnaden och det är så vi lärde känna honom under guldåret. Men räcker det att vara strålande i ett mittenlag för att bli landslagsaktuell eller hamna under utlandsklubbarnas lupp? Jag vet inte. Åldern är ingen aspekt att ta hänsyn till, för målvakter kan leverera länge. Det är inte minst de gamla målvakterna i hans närmaste omgivning – Daniel Andersson och Sven Andersson – exempel på. Ändå: Det känns som att det är i sommar det måste ske, hur mycket än Henrik Larsson hävdar att Vejby-Hansson inte är till salu. Det är alla till rätt pris och det är givetvis en strategi.
Jag frågade Pär Hansson på skämt vilken räddning som han var minst nöjd med. Han sa ödmjukt att en målvakt är ingenting utan ett bra försvar. Det är givetvis helt sant och vi minns hur HIF stängde igen matcherna under guldhösten. HIF börjar bli bra på att stänga nu också – rent av redan från start i matcherna. Lyckligtvis för Henke så verkar de flesta köpa det. Om det är för att det är han som är tränare eller för att Olympiapubliken är tacksamma bara det blir seger vet jag inte. Hade HIF deffat för några år sedan hade det inte varit ok, det hade hörts på Olympia. Mot Hammarby hade HIF NOLL avslut på mål i den första halvleken… Nanne Bergstrand minns hur det var när det gick knackigt i allsvenskan samma säsong som han tog HIF till Champions League efter den där magiska kvällen i Milano. HIF-fansen hade dessförinnan ropat på hans avgång.
Jag pratade en hel del om det nya systemet med flera spelare efter matchen. Pär Hansson själv ser för- och nackdelar – men klart är att tre backar centralt täpper igen det rätt bra. Ändå tilläts Hammarby skapa tillräckligt många chanser både i första och i andra för att ta alla poängen med sig till Södermalm. Det finns mycket att slipa på i det här systemet som bara är två matcher gammalt. På sikt kan det bli bra, men vi är inte där ännu.
Henrik Larsson satt inte ner en sekund. Det gjorde Nanne Bergstrand fram till det att Hammarbyklacken ropade ner sin klassiska öka takten sista kvarten. Då vevade HIF:s gamla tränare med armen för att mana laget framåt. Och framåt gick det. HIF levde farligt den där taktökande sista kvarten.
Men i mål hade HIF en målvakt med bra taktkänsla och framför sig hade han tio kollektivanställda som körde sin variant på lockout.
Näst sist: Ännu en röksignal från läktarplats till förbundet både vid matchstart och strax före pausvilan. Lös det.
Sist: En spelare gör inte laget, men jag tror ju att en Kennedy eller en Dahlberg hade haft stora chanser att ha avgörande insatser i den här matchen.
Torbjörn Dencker
Läs också:
HIF-spelarna om nya spelsystemet
Pär Hansson närmar sig guldformen
