Rabie Salem berättar om sin uppväxt och de val han ställts inför under sin fotbollskarriär. Vissa är han stolt över, andra ångrar han. Foto: Torbjörn Dencker
Fredagsintervjun
Jag tänkte börja det reportage med att beskriva känslan jag sitter i just nu. Håret på mina armar står rakt ut, huden är knottrig och jag känner en viss stolthet, samtidigt som inte jag kan föreställa mig resan min vän gjort. Vissa saker går inte att greppa.
1981 öppnar Rabie Salem för första gången sina ögon. I ett flyktingläger för palestinier (Shatila) i Beirut börjar resan som för de flesta av oss bara är nyheter på TV och debatter på sociala medier.
Ett år gammal ska han få uppleva en fasansfull händelse. I flyktinglägret Sabra och Shatila begås fruktansvärda handlingar.
”Mina fastrar har berättat hur
min mamma vägrade överge mig”
Rabie minns ingenting själv, men berättar för oss:
– Då mina föräldrar varit väldigt tillslutna har jag fått forska själv i det som händer kring massakern. I berättelser och filmer jag sett, så framgår det att kroppar lemlästades och spädbarn dödades.
– Efter dådet hittade man sprutor med rohypnol liggandes på marken, en drog som gärningsmännen använde för att kunna begå sina sjuka handlingar.
För Rabies del slutade det ändå bra. Hans familj var en av få som överlevde.
– Mina fastrar har berättat hur min mamma vägrade överge mig. 
1982, efter massakern, inleddes flykten.
Via Damaskus i Syrien, till Tunisien och Marocko landade familjen till sist i ett flyktingläger i Tyskland 1987.
– En kväll berättade pappa att han hittat landet där han ville att hans barn skulle växa upp.
”Vi fick knappt gå utanför dörrarna
innan vi lärt oss prata svenska”
Landet är Sverige och Rabies Mamma var väldigt skeptisk då hon hade en bild av Sverige som svinkallt där det sprang pingviner kors och tvärs.
Den första platsen Rabie kom till i Sverige var faktiskt Helsingborg, men efter bara en natt på Hotell Linnea gick resan vidare till småländska Tranås.
Rabie minns inte så mycket av det där, mer än att familjen plockade blåbär och tog långa promenader i skogen.
– Pappa och mamma var benhård med att vi skulle lära oss svenska språket, vi fick knappt gå utanför dörrarna innan vi lärt oss prata svenska.
Efter en tid i Tranås gick resan söderut och som en av de första invandrarfamiljerna i Bårslöv kallar man i dag Bårslöv för sin hemby. Efter många år av farande kors och tvärs över jordklotet skulle familjen äntligen komma till ro och barnen skulle påbörja sin livsresa.
”Valde jag själv att i panik
hoppa ut genom fönstret”
Men nya komplikationer uppstod.
– Pappa jobbade som vaktmästare på skolan, på helgerna drack ungdomarna sprit och skräpade ner och skrek rasistiska tillmälen och efter att han konfronterat ungdomarna med tillrättavisningar stod vi inte högt i kurs. Vi trakasserades och allting kulminerade när en brandfackla kastades in i bilen vid porten till vår lägenhet. Det brann i trappan och vi kunde inte ta oss ut och jag blev helt apatisk. Min pappa gav mig en lavett för att jag skulle vaknade till liv. Jag fick instruktioner att knyta en slang under vasken så vi kunde klättra ut genom fönstret. Medan övriga i familjen klättrade ut så valde jag själv att i panik hoppa ut genom fönstret och via en gren i ett träd lyckades jag dämpa fallet. När jag via ryggen slog i marken tappade jag andan, men jag flög upp med hjälp av adrenalin.
Familjen klarade sig fysiskt oskadd. Efter att ha fått en liten inblick i Rabies resa till Sverige ska vi nu fördjupa oss i en annan resa, nämligen den som återigen tog Rabie runt i Sverige, Europa och i världen.
Redan före denna intervju hade jag Rabie som förebild och i efterhand kan jag konstatera att den känslan går att höja upp med tio. Jag väljer här att lämna över pennan till Torbjörn Dencker. Jag var själv en del av denna resa och under tre säsonger i Helsingborg Södra hade jag privilegiet att spela med och lära känna Rabie.
Det finns särskilt tre nycklar till att Rabie kom in i det svenska samhället så snabbt som han gjorde vid tidpunkten; hans mod, viljan att lära sig språket och talangen inom fotbollen.
Sju år gammal gjorde han det som hans kompis gjorde. Han spelade pingis i BTK Rekord och spelade fotboll i Bårslöv. Talangen lyste igenom i båda sporterna.
– På den tiden var det i stort sett bara jag som var invandrare förutom någon som var adopterad. Fotbollslaget jag spelade i som elvaåring var ett av de tre bästa i Skåne. Vi kom högt i alla turneringar. Vi hade bra tränare och ledare och nu när jag själv sitter i HFA:s styrelse tänker jag på hur viktiga de här personerna som jobbar i föreningarna är.
Mitt i tonåren började han på Wieselgrensskolan. Det var andra året som skolan hade en fotbollsprofil. Där fick han ett kvitto på att han inte var bäst – en jobbig insikt.
– Att vara bäst på det jag håller på med har varit en stark drivkraft hos mig. Var jag inte bäst, tittade jag på den som var det och försökte kopiera det han gjorde. Jag minns att Daniel Waldh hade lite av ”star qualitet”, han var alltid i straffområdet och gjorde mål på allt.
Rabie Salem tillhörde trots allt de bästa och snart lockades han över till HIF där han spelade i 15-årslaget och därefter juniorlaget.
– Jörgen Lennartsson hade kommit in i HIF och hade han om tipselitverksamheten. Det är en fantastisk tränare som kan mycket fotboll.
Rabie spelade med U-laget och blev så småningom uppflyttad och han minns att skillnaden var stor att kliva in hos de äldre erfarna spelarna.
– Det fanns en grupp som var jobbiga och gjorde allt för att trycka ner mig som ung. Samtidigt var vi flera talanger och några extrema sådana som till exempel Erik Edman, Christoffer Andersson och Mattias Lindström.
– Jag tyckte att Lindström stack ut mer än alla andra. Han var teknisk, han hade målsinne och var en riktig poängspelare.
”Lennartsson ringde och skällde på mig
och menade att jag var dum i huvudet”
Samtidigt gjorde föräldrarna Salem allt för att Rabie skulle fokusera på skolan.
– När jag var 17 år hade jag ett samtal med pappa som förklarade att det kanske var dags att lägga all energi på skolan. Han menade att jag var klar med fotbollen och att det var dags att bli vuxen, säger Rabie och fortsätter:
– Min pappa kom från fattiga flyktingförhållanden i Jordanien. Han har en helt annan uppväxt och för att ta något exempel så gjorde han militärtjänstgöring redan som 13-åring och fick som sexåring se sin egen pappa dödas.
Någon dag senare ringde telefonen där hemma. Det var Ulf Lyfors, förbundskapten för U21-landslaget.
– De hade fått återbud från en spelare och hade haft mig i åtanke ett tag, nu ville han ha med mig till en dubbellandskamp i Norge. Jag svarade att vi skulle på träningsläger med HIF två dagar senare och att jag inte kunde följa med på landskampen. 20 minuter senare ringde Lennartsson och skällde på mig och menade att jag var dum i huvudet som tackade nej till landslaget.
Det blev inget träningsläger med HIF. Pappa Salem körde Rabie till Helsingborgs hamn där helikopter väntade för vidare färd mot Kastrup. Någon timme senare gjorde Rabie första träningspasset med landslaget i Oslo. I laget spelade bland andra Andreas Isaksson, Mikael Antonsson, Johan Elmander, Babis Stefanidis, Pablo Pionens-Arce och Daniel Niklasson.
– Jag fick starta i första matchen och det var en häftig känsla. Efter en mindre bra första halvlek gjorde jag det riktigt bra i andra och fick pris som matchens spelare.
”Alla var där, Buffon,
Asprilla, Veron och Canavaro”
Föräldrarna som några dagar tidigare haft samtalet om att Rabie borde lägga av med fotbollen hade precis som övriga släkten läst om framgångarna i tidningen.
– När de hämtade mig hade de stora ögon och när jag kom hem hade de fixat en välkomstkommitté i Bårslöv. Om jag inte minns fel så var Imad Khalili där. Abbe, som var en liten knatte, kan också ha varit där. Det var häftigt och då började jag också fatta att jag hade en talang som kunde leda till något större.
Det skulle bli fler landskamper och redan i nästa match mot Finland fanns scouter på plats för att titta på Rabie och de andra i landslaget. Det var dock Ingvar Weneheds stipendie, som Rabie fick ta emot under ett årsmöte med HIF, som ledde till den första kontakten med en utländsk klubb.
– Jag fick välja var jag ville åka och var på väg till Lazio innan en agent hörde av sig och nämnde Parmas intresse. Jag valde Parma som var topp 3 i Italien på den tiden och Tomas Brolin spelade där. Jag skulle få testa med Primaveralaget och i Italien bor man alltid på hotell natten före match. När jag kom in i lobbyn satt en tunnhårig kille och snart förstod jag att det var Roberto Sensini. När man såg sig omkring så var alla där; Buffon, Asprilla, Veron och Canavaro. Nästa morgon satt jag och åt frukost med Thuram. Han hade full koll på att jag skulle träna. Det var helt sjukt och jag minns att jag ringde alla jag kände och berättade.
Alberto Malesani var coach för Parma. Han kallade in Rabie för samtal.
– De hade gjort en massa tester och hade koll på mig. Han sa att jag skulle träna med förstalaget dagen efter. Jag trodde han syftade på det bästa ungdomslaget, men när jag förstod att det var A-laget så bubblade jag så att jag höll på att spricka.
Rabie Salem avbröt landslagslägret med Palestina. Träningarna med den bulgariske fystränaren inför EM-kvalet var som ett triathlon, berättar han. Foto: Torbjörn Dencker
Det blev dock aldrig någon träning. Laget var mitt upp i cupvinnarcupen och hade stängd träning. Förutsättningarna ändrades och Rabie åkte hem.
– Men de ville att jag skulle fortsätta och skickade ett kontraktsförslag. När jag kom hem så hade jag ett snack med Jörgen Lennartsson. HIF övertygade mina föräldrar om att det bästa för min utveckling var att stanna i HIF. Jag hade börjat träna med A-laget, men ville egentligen flytta och ta chansen. Åge Hareide som var A-lagstränare för HIF strax efter hade sett mig i B-laget och jag minns att han tyckte att min spelstil påminde om Guardiolas.
Rabie var knappt 18 år vid den tiden. Han var U-lagsspelare och väntade på att få besked om att flyttas upp till A-truppen.
– De sköt på A-lagskontraktet i två år i rad. Hade jag bara fått det så hade jag stannat. Peter Swärdh var U-tränare då och jag minns att jag surnade till. Det var inget bråk, men jag hade min stolthet. Jag hade ändå spelat med juniorlandslaget och så. Hade jag haft en rådgivare vid den tidpunkten så hade jag kanske stannat, men jag var för envis. Jag minns att Zlatan sa till mig vid någon landslagssamling att ”du är dum i huvudet som inte sticker”.
Samma år som HIF tog SM-guld, 1999, lämnade en 19-årig Rabie U-laget innan säsongen var över.
Året innan hade han varit på semester med familjen i en liten ort i Tyskland. Där fanns ett lokalt division 4-lag.
– Tränaren tyckte att jag var vass och han hade kontakt med Waldhof Mannheim i näst högsta ligan. Jag var 18 år då och lovande och provtränade med laget. Vi kom överens om att jag skulle gå klart sista terminen i gymnasiet i Helsingborg. När jag åkte ner efter att ha lämnat HIF ett år senare så hade Waldhof Mannheim en ny tränare. Den perioden där nere var en av de tuffaste i mitt liv, säger Rabie och fortsätter:
– När jag kom dit sa jag vem jag var. Då sa tränaren ”vad ska jag göra åt det?” och sen gick han. Det var en extrem konkurrens och jag hade en tränare som inte ville ha mig. Jag spelade ett par träningsmatcher och det gick bra men det var ohållbart. När jag satte mig vid ett bort i klubbens restaurang så reste sig de andra och gick. Jag bröt med klubben efter två månader, men hade jag haft en rådgivare hade jag säkert bitit ihop. Detta tog på mig för jag hade varit i Parma och jag var uppe på de höga hästarna. Jag hade lite kontakt med Zlatan som sa ”Lazio, Milan, Ajax… alla vill ha mig. Hur har det gått för daj?”.
”Jag och Zlatan möttes i
spelarkorridoren på Olympia”
När Rabie Salem var tillbaka i Helsingborg hade han kontakt med både Anders Linderoth i Hammarby och Peter Antoine i Assyriska. Det blev inga kontrakt och med tiden ångrade Rabie sig allt mer att han lämnat HIF.
– Det var ett stort misslyckande att inte få ta steget upp i A-laget. Man behöver rådgivare om man inte är mogen att fatta rätt beslut och det gäller inte minst dagens unga spelare som också är otåliga.
Efter ett halvår utan fotboll började de lokala klubbarna ta kontakt. Det var Roar Hansen i Högaborg, det var Ramlösa Södra och det var Ängelholms FF. Valet föll på Södra.
– Jag minns första matchen med Södra. Vi skulle spela cupmatch mot Malmö FF som precis hade gått upp i allsvenskan. Jag och min landslagskompis Zlatan möttes i spelarkorridoren på Olympia. Jag tänkte inte på att han skulle spela den matchen men vi fick syn på varandra samtidigt och han sa något i stil med ”vad gör du i det här bonnalaget”. Jag försökte gömma mig…
Tiden i Södra varade från 2001 till 2006. 2004 blev han inkallad till det palestinska landslaget som skulle spela kval till Fotbolls-VM 2006.
– När de ringde visste jag inte ens att det fanns ett landslag där. Jag trodde inte på det och de fick skicka ett fax för jag ville se det på papper. Jag har det kvar där hemma.
Rabie tackade ja och åkte till Egypten där landslaget skulle ladda för VM-kvalet.
– Vi skulle möta Irak och hade först ett läger i tre veckor innan vi skulle möta Uzbekistan, Taiwan och Irak. Det bor många palestinier i Chile och vi hade fem spelare som flög från Sydamerika till landslagslägret. I laget spelade även Imad Zattala som varit i Åtvidaberg och i franska andraligan och som är proffs i Iran nu, tror jag.
Rabie Salem avbröt landslagslägret med Palestina. Träningarna med den bulgariske fystränaren inför EM-kvalet var som ett triathlon, berättar han. Foto: Torbjörn Dencker
Det blev bara en vecka för Rabie och anledningen kommer här:
– Vi hade en bulgarisk fystränare och en schweizisk förbundskapten. Passen var som ett triathlon. Det fanns ingen tid för återhämtning och jag påpekade efter några dagar att vi kommer förlora matcherna om vi fortsätter träna så här, säger han och fortsätter:
– Redan efter första träningen kom det fram en man från förbundet och hav mig en hundradollarssedel. De gjorde så med vissa spelare. Men när jag tänkte på hur halva mitt folk, palestinierna, lever på en dollar om dagen, så gick jag tillbaka och kastade den på honom och skrek att han snott pengarna.
Rabie flög hem efter sex dagar och landslags-cv:et med Palestina omfattar bara en inofficiell landskamp.
”Janne Andersson var där då
och provträningen gick bra”
Tillbaka till Södratiden. Samma år som han fyllde 25 år (2005) upplevde han en rörig säsong.
– Från ingenstans fick jag höra att Halmstad hade koll på mig och var intresserade. Dusan Djuric var på väg bort från truppen och de ville ha en buffert. Jag skulle komma in som en joker där.
Peo Ljung blev tränare i Ramlösa Södra det året och skulle bygga ett nytt lag. Men Rabie åkte och provtränade med Halmstad.
– Janne Andersson var där då och provträningen gick bra. Men vi bestämde att det var bättre att jag spelade ett halvår till i Södra och att jag eventuellt skulle komma till sommaren. Men under tiden blev jag inbjuden av andra klubbar i superettan. Jag åkte till Mariehamn (finska högstaligan) och fick ett kontraktsförslag med mig hem. Det var en helt okej lön och jag skulle få jobb på banken. Men jag hade bara ögon för Halmstad som låg i allsvenskan och det var nära Helsingborg.
Han skulle spela en vår i Södra var det tänkt, men tackade nej till det fösta kontraktsförslaget.
– På träningslägret skulle jag ha ett nytt snack med ordföranden men då var beskedet att de inte kunde erbjuda något kontrakt längre med motiveringen att jag förmodligen skulle lämna. När vi kom hem från träningslägret var det en dag på transferfönstret.
”Jag skadade mig på uppvärmningen
och trasade sönder muskeln rejält”
Det blev en kamp mot klockan men han hann bli klar för Åtvidaberg som då spelade i superettan. Den säsongen skulle ”Åtvid” spela kval till Europa League eftersom man övertog sin cupmotståndare Djurgårdens plats som vann SM-guld.
– Även om det var samma år som jag träffade min nuvarande fru så blev det ett trassligt år fotbollsmässigt. Jag kom till Åtvidaberg med en bristning i baksidan som jag försökt dölja och spela med. Efter ett halvår såg läkaren att jag hade en 13 centimeter lång bristning.
Han kom tillbaka och om två omgångar skulle Åtvidaberg möta Landskrona BoIS, ett möte som Rabie sett fram emot länge. Först väntade dock Jönköpings Södra.
– Jag skadade mig på uppvärmningen och trasade sönder muskeln rejält. Jag var inte fokuserad.
Rabie var under den säsongen med och vann i kvalmatchen mot Brann (som ledde norska ligan) och han var också med i nästa möte mot Grasshoppers som slutade totalt 0-8 över två möten.
På sommaren blev han erbjuden ett tvåårskontrakt av Åtvidaberg, men hade fortfarande Halmstad i tankarna och skrev bara året ut.
Det blev inget spel i Halmstads BK. Han hoppades på ÄFF eller Landskrona BoIS. Det blev Ramlösa Södra igen 2007 men den sejouren blev kort. Efter ett ännu kortare gästspel i Högaborgs BK så hade han två bra år i Höganäs BK.
– Jag trappade ner 2010 och blev spelande tränare i Bosna som låg i division 5 och som vann HM och Saluten inomhus samt avancerade till fyran. I slutet av 2012 blev jag kontaktad av min gamle tränare, Miguel Toré, som ville att jag skulle hjälpa till som spelare i Ramlösa Södras kamp om att rädda kontraktet i tvåan. Vi lyckades och när HIF tog över laget för att bilda HIF Akademi så togs jag in som den erfarne räven (gjorde förstå målet i träningsmatch mot Hittarp), säger han och fortsätter:
– Det tog för mycket tid så jag gick tillbaka till Bosna 2014-2015. Sen var jag i valet och kvalet om att hoppa på tränarrollen inför denna säsong (klubbar i trean och fyran) men det gick inte att kombinera med jobb. Jag har lite diesel kvar i benen och lär göra några matcher till i Medina.
Rabie Salem har sin historia. Med ett gott hjärta och stort kurage har han tagit sig fram och kanske hade karriären kunnat ta honom något längre. Om…
– … jag haft stöttning och varit lite mer mogen när jag skulle fatta de avgörande besluten. I dag pratar jag med många unga, ofta invandrarkillar. De har inte alltid stöd från nära och kära. Mitt generella råd är att bit ihop och ha is i magen.
Parallellt med fotbollen har han hela tiden tagit han om sin civila karriär. Efter några år på HD är han idag VD på ett säljbolag i Malmö. Med en fotbollskarriär där sista nyckeln till guldkammaren egentligen aldrig hittades har han fyllt sitt inre med skatter som kan vara guld värda för andra. En bank full med livserfarenhet.
– Omge dig med människor som vill framåt och är kreativa. Det är mitt hetaste tips, säger Rabie innan han beger sig hem till fru och två barn.
Martin Rosqvist
[email protected]
Torbjörn Dencker
[email protected]
