Den förra veckan går till historien som en av de tråkigaste i mitt liv. Allt som kunde gå fel gick också fel och det är oerhört tungt så här en vecka efter matchen mot Sundsvall. Det var egentligen veckan då vi skulle kröna vår och min succésäsong med att mer eller mindre säkra en plats i det finrum som vi spelare i Falkenberg inte pratar om och vi skulle ta revansch för den snöpliga förlusten på hemmaplan i våras mot Sundsvall. Istället gick allt galet.
Annars började det bra, ett gäng sponsorer hade vänligt nog gått in och sett till att vi fick bästa möjliga förutsättningar inför matchen genom att ordna flygbiljetter till laget. Därmed slapp vi ett halvt dygn i buss dagen innan, vilket vi var oerhört tacksamma för, och vi flög upp tidigt på måndag morgon. Efter en behaglig resa, lite vila på hotellet, var det då dags för match i perfekt höstväder. Matchen går nog inte till historien som en av de bästa, vi lyckas inte spela oss igenom Sundsvalls täta defensiv så ofta som vi brukar och vi missar tyvärr ett par högkvalificerade målchanser i första halvlek.
För egen del är det två riktigt tråkiga sekvenser som jag har ältat 1000 gånger de senaste dagarna. Först och främst i tionde matchminuten där jag ska ut och boxa ett inlägg. I duell med Johan Eklund, Sundsvalls långa anfallare, kommer jag tiondelen för sent, missar bollen och boxar istället honom i bakhuvudet. Smärtan väntar inte på sig länge och jag förstår genast att något är fel. Hoppet var att det endast skulle vara en stukning så jag spelar vidare, det ska mycket till för att man ska bryta en match av denna kalibern.
Moment två är målet som gör att vi förlorar och ni som har sett det förstår varför. Ett skott från 25 meter av medias älskling, Idol-Walker, som smiter in i mål. Alla målvakter vet vilken mardröm dessa skotten är som far både till höger och vänster i luften, det är fruktansvärt svårt att hänga med när man väl börjar röra sig åt ena hållet. Men självklart är det ett skott som jag bör ta, det är bara att erkänna och försöka att gå vidare.
Målet blev matchavgörande och vi lyckades inte få hål på ett smart och taktiskt spelande Sundsvall. Oroande för min del efter matchen var annars min onda hand. En första undersökning tydde dock inte på något allvarligt och vi lät det vara under natten. När vi landat i Göteborg dagen efter tog vi ändå beslutet att åka in och röntga handen för att vara på den säkra sidan. Rörligheten i handen var bättre och jag kände nästan att det var onödigt att åka in och göra det. Därför blev det en rejäl chock när läkaren kom ut efter röntgen och sa att jag hade brutit ett ben i handen och var tvungen att gipsa det omedelbart.
Då förstod jag förstås direkt att säsongen skulle vara över. Min första tanke var annars att jag ville låta det vara, köra på lite sprutor en månad och sen fixa allt om en månad när det är slut. Inget förslag som togs emot med öppna armar direkt. Det blev istället snabb resa upp till Göteborg, träffa handkirurg, diskutera möjliga lösningar och operationen genomfördes i fredags på förmiddagen. Det hela var över på någon dryg timme och jag sitter nu med en titanplatta i handen och haltar fram på tangentbordet så gott det går.
Det har varit ruskigt svårt att acceptera att säsongen slutade på detta sättet. Att missa de tre största matcherna i karriären och de kanske tre största i Falkenbergs historia svider något fruktansvärt. Jag sitter fortfarande och hoppas på att läkarna ska komma med några mirakelnyheter på torsdag när gipset tas bort. ”Ja, men nu är det bara att spela igen. Vi har ju opererat in plattan så benet kan inte skadas igen”, eller något liknande. Det kommer inte att hända men det kommer säkert dröja ännu längre tid innan jag accepterar detta. Under 8 säsonger som senior har jag aldrig missat en match pga skada, att jag nu ska missa just dessa sista är minst sagt segt!
Jag får väl glädja mig med att det kunde varit en allvarligare skada, jag har ett par lagkamrater som dragit korsband i år och då är min rehabtid rena smekningen jämfört med deras. Det positiva är att jag trots allt kommer kunna träna och hålla mig i god fysisk form, jobba på spelet med fötterna, fysiken osv. Säsongen kan sluta i dur ändå!
Otto Martler är målvakt i Falkenbergs FF som slåss om en plats i allsvenskan 2014. Läs alla hans inlägg här. Du kan också följa honom på Twitter: @OMartler