Omgång 33 av 34 spelade och vi är klara för slutspelet via 0-0 hemma mot Kansas City, samtidigt som Columbus på sjätte plats förlorade med 2-3.
Kansas City är serieledare i vår östra division. Ett svår spelat lag som sätter hög press, arbetar hårt och har individuell spetskompetens att avgöra matcher. Tre viktiga ingredienser i en liga som spretar åt många håll, där de mest organiserade lagen vinner i längden genom en hög lägsta nivå. Kansas blir ett lag att räkna med. 0-0 säger inte så mycket om hur denna batalj utspelade sig. Statistiken nedan säger mer:
64-36%
470-267 passningar
10-6 Skott mot mål
5-1 skott på mål
9-3 hörnor
Samt att Jimmi Nielsen Kansas målvakt bleb utsedd till ”man of the match”.
Ett massivt övertag i vår favör vilket skvallrar om att formen är på väg och att vi i Red Bulls förhoppningsvis har hittat riktningen på hur vi ska spela för att gå långt i slutspelet.
Vad gjorde vi bra jämfört med tidigare (förutom att göra mål): Fullplanspress med hög intensitet i löpningarna som börjar från anfallarna. En stark press från anfallarna där Henry är startmannen gör många situationer för oss där bak så mycket lättare. Motståndarna kommer under tidspress och kan ej måtta på samma sätt som när de är opressade. I HIF hade vi en väldigt bra presspelare i form av Erik Sundin. Han tog alltid dessa ”skitlöp” som gör det så mycket enklare för oss försvarare. Det handlar inte om att vinna bollen utan att skära av vinklarna och sätta motståndarna under tidspress så att passningen för bollförande spelare blir svårare. Och i slutändan kan jag som mittback lättare hitta rätt position och täcka av de farliga ytor som finns kvar. En annan spelare i HIF som utövar detta samarbete är Pär Hansson. Det värsta som finns för honom är när motståndarna skjuter bollen mellan benen på försvararen. Det reaktiva försvarsspelet som funkat så bra i HIF innebär att försvaren tar och skär vinkeln ex. till höger medan Pär tar vinkeln till vänster, på så sätt kan det se väldigt enkelt ut ibland. Men det handlar om att samarbeta och komma ur en svår situation med en enkel lösning.
I matchen mot Kansas kunde vi komma nära deras spelare och sätta dem under press. Detta gav en hel del bollvinster högre upp i plan, samt att vi i backlinjen kunde stå kvar längre och hålla ett tajt lag istället för att falla tidigt och skapa större mellanrum mellan lagdelarna.
Skillnaden i anfallspelet mot tidigare var inte så stor. Vi vann bollinnehavet stort och skapade åtta bra chanser varav ett par riktigt bra chanser. Kreativitet framåt har vi alltid med Henry på banan. Men med Rafael Marques som mittback (vilket han spelade igår) har vi även i uppspelsfasen en kreatör med fantastisk precision. Dock har de flesta lagen läst av detta och pressar åt mitt håll. Vilket i sin tur gör mig många gånger till spelförande. Ett spel som jag känner att jag har utvecklats. Att driva ut med bollen och hitta alternativ, dels i spelrummet rakt upp, dels i djupled men kanske allra helst till en droppande forward/inlöpande yttermittfältare snett upp till vänster i planens spelriktning. Som spelförande mittback är inte min uppgift att slå avgörande passningar. Min uppgift är att få deras lag att röra på sig. Genom att förflytta bollen i backlinjen, locka upp deras spelare och skapa ytor emellan deras lagdelar. Därav är det så viktigt att lära sig känna av vilken situation som hör till vilken rörelse i vårt spel. Ytor skapas alltid på olika ställen även om vi har en gameplan med tre till fyra inövade löpningar.
På sin helhet en väldigt bra genomförd match från vår sida som bådar gott för framtiden. Vi vet att vi har ett bra spel i oss. Gäller bara att få det att synkronisera så kan vi hota alla lag i MLS. Nästa match är på lördag mot Philadelhpia på bortaplan, sista matchen i ligaspelet.
/Holgersson
