En oförstående känsla kryper sig på dagarna före premiärmatchen, en bra känsla. En sådan som man inte riktigt kan förklara men som jag försöker förstärka. Det har hänt mig några gånger förut på precis samma vis och har på samma sätt infriats.
Ännu en försäsong är avklarad och äntligen har säsongen dragit igång och det med ett bra resultat i ryggen. Ett fullsatt Antonis Papadopoulos stadium som kokar i stora delar av framförallt andra halvlek ger extra energi och tvivlen att vi inte ska hålla ut går upp i rök och mynnar ut i en självklarhet att de tre poängen ska bärgas.
En premiär är alltid speciell. Det är en viss skillnad mellan träningsmatcher och poängspel. Allt ställs på sin spets, en viss osäkerhet finns i bakhuvudet. Hur är formen, hur starka är vi i förhållande till motståndarna, klarar vi av att spela vårt vägvinnande passningsspel, håller vår defensiv osv.
Matchen startar och vi tar ett snabbt kommando över bollinnehavet och kontrollerar händelserna ute på banan mot ett på senare år erkänt starkt kontringslag som AEL är. Därför är det väldigt viktigt att ha folk på rätt sida när vi tappar eller förlorar boll för att kunna fördröja spelet och deras snabba anfallare/yttrar tills vi är samlade med laget och på så vis kan erövra bollen igen. Spelet karakteriseras av mycket dueller och ett till viss del slarvigt passningsspel. Innan första halvlek är slut har vi hunnit skapa en handfull målchanser och gjort 1-0 genom vår nye anfallare Dino Ndlovu, som ni säkert kommer höra mer om.
Den andra halvleken blir vi lite mer försiktiga, hittar inte rätt i kombinationsspelet och får på så vis inget tryck på motståndarna. Vår defensiv är fortsatt solid framförallt på egen planhalva och motståndarna skapar två bra läge på hela matchen vilket är fullt godkänt. Trots att ledningen endast är 1-0 när klockan börjar ticka mot 90 minuter, så skapar motståndarna inget riktigt tryck på oss. I den 88e minuten får vi en hörna från höger. Den där känslan som jag beskrev i början sitter fortfarande i. När jag får den känslan brukar jag försöka förstärka den. Visualisera vad som kan ske och på vilket vis. Just i denna spelriktning, mot detta straffområde och mot detta mål har jag i mina tankar gått igenom skeendet. Hörnan slås, bollen dimper ner till mig, jag är placerad till höger för målvakten i målområdets utkant. En perfekt mottagning på en studsande boll med vänstran och ett snabbt tillslag med högran. Bollen går förbi en utrusande målvakt och nätet rasslar till. En skön känsla att återigen efter ett uppehåll av måltorka så är jag i målprotokollet. Ett eufori, mål vilket innebär 2-0 och med endast två minuter upp till 90 minuter så är de tre poängen så gott som säkrade.
En nolla är alltid en nolla men vi blir lite väl öppna framförallt på mittfältet ett antal gånger under matchen. Frågor som söker svar. Men de tre poängen kan ingen ta ifrån oss. Nu har serien äntligen startat och fotbollssäsongen 15/16 är äntligen igång med en positiv känsla i kroppen.
En mittenplacering, ett ingenmansland. Men vad gör det, jag tycker det är riktigt intressant att följa HIF:s säsong. Det är verkligen upp och ner. Fantastiska mål, kombinationsspel, Bojanics blick, Mårtenssons bollvinnande spel, Simovics målsinne, Jordans löpsteg och Pärs reflexräddningar är några av alla godbitar som jag njuter av. Jag tycker det är intressant att följa Henriks målmedvetenhet och styrande hand vars frukt plockas allt mer och förhoppningsvis kommer att rädda HIF:s ekonomi inom den närmaste tiden.
