Hallenius: ”Länge sedan frugan såg mig så glad”

Linus Hallenius tar täten. I Helsingborg ska han återfå glädjen på fotbollen, slita hårt och därefter ta nästa steg i karriären. Foto: Linda Carlsson / HIF

”Jag var sprudlande glad när jag kom hem från träningen och det var länge sedan frugan såg mig så”. I en längre intervju med Alltid Fullsatt berättar HIF:s nye anfallare Linus Hallenius om att ha landat i Helsingborg. Apropå att landa. Det starkaste minnet från Helsingborg är en speciell flygresa som höll på att sluta riktigt illa. 

Linus Hallenius har precis avverkat sitt andra träningspass i HIF. Som en av de första in i omklädningsrummet infinner sig en viss osäkerhet var han ska sitta.

– Jag satt mig faktiskt lite i hörnet, som en enstöring från Norrland. Man vill ju inte trampa någon på tårna och ta någons plats.

Är det lite typiskt dig?

– Kanske, men jag är väl sådan att jag vill hitta min plats i laget innan jag hörs och syns för mycket. Samtidigt har jag blivit bättre på att komma in i nya miljöer. Det är också lättare att komma in i ett omklädningsrum när man går från ett svenskt lag till ett annat. Trygghet är viktigt så jag vill gärna komma på plats så fort som möjligt. Nu handlar det om att försöka hitta ett boende innan tävlingssäsongen drar igång. Man vill rota sig och få ett eget hem. 

Linus och frun Izabella och åtta månader gamle sonen bor sedan ett par dagar på hotell i centrala Helsingborg. Linus och Izabella träffades förresten redan som unga på hemorten Sundsvall. 

– Hon har varit med mig några tuffa år utomlands och hela vägen. Hon har fått stå ut med mycket. 

När Alltid Fullsatt pratar med den 26-årige anfallaren som kom från Hammarby häromdagen, kämpar de i den blöta blåsten på väg till en restaurang. 

– Man förstår ju att det blir varmare snabbare här nere och våren kommer tidigare och längre sommar och så, men det här var ingen trevlig vinterblåst faktiskt. Men man vänjer sig väl, säger han och fortsätter:

– Jag har egentligen aldrig sett staden på nära håll tidigare, för det har mest varit hotell och arenan bara när man spelat mot HIF. Men första känslan nu är att det kommer bli jättetrevligt att bo här. Det är lagom stort för oss som är från Sundsvall. Stockholm kan vara för stor ibland, för det blir långt till allting. Här är det lättare att vara spontan och det är inte något bekymmer att förflytta sig. 

Linus Hallenius erkänner att HIF funnits med i bilden tidigare i karriären. När han bestämde sig i höstas för att söka sig till en ny fotbollsmiljö kom förfrågan lägligt.

– Det har varit nära någon gång förut och så fort HIF dök upp nu så har jag bara hoppats att det ska lösa sig mellan klubbarna. Jag tror att det är klokt för mig att stanna i Sverige innan man börjar fundera på att ta sig ut igen. 

Linus skrev på för italienska Genoa 2010. Det blev sex matcher i Serie A-klubben. Innan han flyttade hem till Sverige och tillbaka till Hammarby inför säsongen 2014 hade han också varit utånad till i tur och ordning; Lugano, Padova och Aarau.

I HIF känner han till de flesta till namn och ansikten, men det är tre spelare han känner till lite extra.

– Jag har spelat U-landskamper med (Johan) Mårtensson och (Andreas) Landgren, vi är i samma årskull. Mikael Dahlberg spelade i GIF Sundsvall när jag fick chansen och gjorde två inhopp i slutet av 2006, sedan stack han vidare till Djurgården. Sen är det vissa som man mött och som man har hyfsad koll på.

Och Henrik Larsson kände du till…

– Ja precis, men inte så mycket som tränare. Honom har man sett i åtskilliga matcher. Jag har en god känsla i magen och det känns väldigt rätt. Jag var sprudlande när jag kom hem från träningen och det var länge sedan frugan såg mig så glad. 

Olympia är inget nytt för Linus Hallenius. Här har han spelat med både Sundsvall och Hammarby. Men det starkaste minnet hämtar han inte från planen – utan från planet.

– Ett speciellt minne var när jag spelade med Sundsvall och vi flög ner i ett litet plan. Det var så stormigt så att planet vred sig när vi skulle landa och vi fick ta fart igen. Några av lagkompisarna var riktigt flygrädda sedan tidigare och själv trodde man nog att stunden var kommen. Jag själv är inte flygrädd annars, men då var man inte så kaxig, säger Linus och fortsätter:

 – Vi kom till Olympia 40 minuter före start och var helt illamående och balansen var satt ur spel. Men det gick rätt bra för mig i den matchen ändå, även om laget förlorade med 1-0. De bästa minnen från Olympia hoppas jag att jag har framför mig.

Det är ingen hemlighet att Linus Hallenius varit skadad en del, och det är inte någon hemlighet att han inte fick så stort förtroende från start som han hoppats i Hammarby. Men det gamla viftar han bort och vill helst inte prata om motgångarna.

– Det som har varit har varit. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag blickar bara framåt och är bara enormt glad över att bara vara här. Jag är spänd och nyfiken på vad det ska ge mig. 

I dag fick han välja nummer på tröjan. Efter en kort betänketid fastnade han för nummer 15.

– Frugan blev inte imponerad över det numret. Jag tyckte det var vackert för det var året då vår son föddes. Det är mer en hyllning och kanske ger det tur. 

Till sist väntar en fyrling snabbfrågor. Svaren blir även den här gången något längre än frågorna. 

Vad är du mest stolt över?

– Spontant är det min fru och min son som betyder väldigt mycket. På något sätt var det en dröm när jag skrev på Serie A-kontraktet och fick spela min första match i Italien. Det hade varit ett mål sedan jag var liten. Ambitionen finns fortfarande att komma utomlands några år igen. Men nu ska jag vara här och kriga stenhårt. Alla måste jobba stenhårt för att ta nästa steg. 

En anfallstyp du gillar?

– Jag säger Drogba, när han var som bäst i Chelsea.

Då håller du på Chelsea kanske?

– Jag har tappat lite och kollar inte så mycket på klubbfotboll på tv, men jag har varit United-fan. Ser jag något så är det landskamper och då är jag riktigt patriotisk och hejar på landslaget. 

Bästa tränaren du har haft?

– Det är nog… oj, jag måste tänka så det inte blir något ogenomtänkt. Det är nog en tränare som vi hade under de tre åren på fotbollsgymnasiet. Kjell ”Pisa” Andersson heter han. Jag utvecklades sjukt mycket och jag är glad att jag fick lära mig det han kunde. Han är instruktör för ledare idag och jag hoppas att det är många som får chansen att lära av honom. 

Ditt mål 2016?

– Det är framför allt att hitta tillbaka till mitt eget spel och att jag ska tycka det är roligt med fotboll igen. Sen ska jag försöka bidra med det en anfallare ska bidra med och hjälpa laget att vinna matcher och göra många poäng. Det handlar framför allt om att laget ska gå så bra som möjligt och att vi blir en grupp som jobbar ihop.