Robin Hofsö. Arkivfoto: K&A Bilden
– Jag känner mycket folk i laget, många gamla polare som jag spelat med och några man känner vid sidan av också. Samtidigt kände jag inte för att lägga ner så mycket tid på pendling. Det känns som ett bra val för mig.
Får du med dig brorsan (Johnny Lundberg) också?
– Tuff fråga. Det handlar mycket om tiden för honom. Han tränar U17-laget i BoIS ett par gånger i veckan också. Vi får väl hoppas att det löser sig, för det vore skönt att få in mer rutin i laget. Det behövs i trean.
Du är väl också en ledare?
– Ja absolut tar jag på mig den rollen, jag kommer göra allt även om det är division 3. Jag har alltid gillat att vara ledartypen och det kan jag ha nu med tanke på vad jag samlat på mig.
Nu till frågan varför det inte blev Landskrona BoIS, föreningen han spelat för i tolv säsonger – från de yngre lagen till A-laget i fjol.
– Jag har inte hört ett enda ord från dem, ingenting.
Du låter förvånad…
– Ja, det är jag. De kunde i alla fall gett mig ett besked att det inte skulle bli någon fortsättning. Då hade jag varit nöjd. Det blev ett tradigt slut så här. Jag kom ju tillbaka till BoIS i somras och hade en bra deal med Höganäs. Men tydligen ville inte BoIS fortsätta samarbetet.
– Både ja och nej. Jag fick inte kontinuerligt med speltid, men som tur är fick jag mina 90 minuter i Höganäs. Det är så man utvecklas, säger han och tillägger:
– Höganäs ska ha all cred för att de väckt liv i fotbollen hos mig igen. Jag fick stort förtroende där.
I det sammanhanget berättar anfallaren, som fyllde 22 år för några veckor sedan, att han för bara ett år sedan var på väg att lägga av.
– Jag hade tröttnat rätt mycket på det och jag höll på att sluta helt. Men jag fick en nytändning. Nu kändes det som att jag ville fortsätta efter förra säsongen. Samtidigt så var det inget jag planerade för, utan om det hände något så fick jag ta det då. Nu ska jag ta ett år i Wormo och ha lite roligt. Det är ett logiskt steg för mig där jag befinner mig, säger han.
Ambitionerna om att spela högre upp i seriesystemet finns där fortfarande.
– Jag tänker fortsätta kämpa för att komma så högt upp som möjligt. Samtidigt blir jag inte missnöjd om det inte blir så.
