HIF hade inte stora chanser mot Malmö FF inför matchen. Efter första halvlek kan vi konstatera att HIF haft stora chanser om…
… inte Astrit Ajdarevic fått hjärnsläpp i fjärde övertidsminuten av första halvlek.
… Oscar Lewicki fått rött kort på kapningen av Emil Krafth i den 43:e minuten.
Det kan tyckas vara sköra halmstrån, men matchavgörande detaljer.
Foto: Viktor Malmberg
Med 0-2 med sig in i andra halvlek på Swedbank stadion var uppförsbacken till synes lika brant som mot IFK Göteborg nyligen. Men det var skillnad den här gången. Insatsen var annorlunda. Den var bättre, mycket bättre.
Henrik Larsson var inne på det direkt efter matchen: ”Det är hundra procent från samtliga helsingborsgsspelare. Jag väljer att ta det positiva med oss”.
Det är det man kan göra när man förlorat en match. Fokusera på det positiva från egna laget. Det jag slogs av var att HIF inte visade respekt – och att Malmö FF gjorde det i inledningen. Det fanns tvekan i det väloljade maskineriet – men orsaken kan ju förstås också läsas in i Johan Mårtenssons formidabla mittfältsspel och Victor Pálssons tokblockeringar. Jag tror jag räknade till fem rena blockeringar och där han stod i vägen när det luktade mål.
Detaljer igen. Men viktiga detaljer som kan avgöra matcher.
Nu hjälpte inte de heroiska insatserna från nämnda Mårtensson och Pálsson (vi kan också trycka in namn som Hansson, Helstrup och Simovic här). Men tydligt är att HIF har växt som lag – även om det inte räckte till mot landets bästa motståndare. Malmö FF var numret större när det gällde att ställa om och komma med mycket folk i attackerna mot Pär Hanssons mål.
HIF ska således inte skämmas för insatsen. Vi fick se ett disciplinerat lag och vi fick se en helt annan tydlighet i offensiven. Det fick vi inte minst ett kvitto vid Simovic reducering. Kul att notera, i det sammanhanget, Lindströms beslutsamhet när han lyfter in bollen (i vetskapen om att han ska bli utbytt) till en Simovic centralt som är bestämd och målmedveten i varje rörelse. Bollen skulle in. Mål för fjärde matchen i rad vittnar om en spelare med självförtroende (vars betydelse jag pratade med Robin om i dagarna)
Men Robin Simovic är för ensam. Att motståndarna är bättre bottnar inte sällan i avsaknad av ett komplett anfallsspel. Det saknas något. Jordan Larsson – som fick jobba mycket utan boll och fokusera på presspelet (säkert enligt instruktionerna) – flyttades ner till vänster på mittfältet när Darijan Bojanic kom in. Jordan har ännu inte levererat något nämnvärt och har fått mycket speltid. Lite väl att kräva stordåd mot Malmö FF, men är ändå aningen förvånad över att att manager Larsson lät honom spela i 90 minuter. Talangen finns där och det kommer blomma där tids nog.
Astrit Ajdarevic hade en komplex roll i dag – han var överallt. ”Självmålet” – bakåtpassningen – kan dock hända den bästa.
Bytena är annars inget att klaga på. Ema Boateng kom in med en energi som höll på att leda till en kvittering och hade Bojanic gjort något bättre av det där fina anfallet, ni vet, så vet i katten om inte den här matchen slutat med en poäng på var sida om Lund.
Åge Hareide var på gott humör efteråt. Landsmannen Magnus Wullf Eikrem var också på bra humör – hela matchen. Han var derbyts bäste spelare som definitivt förstörde kvällen för HIF med sitt 3-1-mål. Det kunde varken en islänning eller en bjärepåg sätta stopp för.
Till sist: HIF tar emot Gefle den 9 maj. Motståndarna åkte i dag på en femetta mot Djurgården i serien där bevisligen allt kan hända.
Torbjörn Dencker
