Först efter en halvtimmes spel på Gamla Ullevi fick HIF för första gången till ett ordnat spel på Göteborgs planhalva. Då ledde hemmalaget med 2-0, precis som 2013. Den gången lyckades HIF vända till 2-4.
HIF hann inte med när IFK Göteborg gasade från första sekunden. Det var full fart framåt och HIF hade stora problem att täcka ytorna bakom sig. Göteborg är ett av de två mest passningsskickliga och samtidigt djupledshotande lagen i den här serien. Då måste man ligga tätt och framför allt ha täckning bakåt. Hemmalaget hittade ytor i Helsingborgs bakre led. Stora ytor.
Slarv och felpassningar präglade HIF-spelet den första halvtimmen. Är du inte med under den perioden i en match mot ett lag som Göteborg, så förlorar du matchen. Jörgen Lennartsson var inne på det i vårt samtal i fredags. Första målet blir avgörande. Det blev det för HIF, som för första gången i allsvenskan i år hamnade i underläge. En ovan sits och HIF hittade aldrig hittade motmedlet.
När tempot sjönk efterhand, eller rättare sagt: när HIF lyckades dra ner tempot, så kom också HIF in i matchen på Gamla Ullevi. Men i ärlighetens namn: HIF hade ingenting (efter Simovic skott efter tre minuter) som andades farlig chans förrän Robin Simovic kvittering i den 88:e minuten.
Pär Hansson skulle förstås gjort något bättre av skottet från distans som ledde fram till Lasse Vibes 1-0. Hade domaren sett den armbåge Mattias Lindström fick i huvudet sekunderna tidigare, hade målet aldrig godkänts och det hade varit intressant att se utvecklingen av matchen då. Eller så hade ledningsmålet kommit någon minut senare. För Göteborg var bra, ruskigt bra.
Foto: CMore
Liggande fick Lindström se ledningsmålet. Men vid 2-0 spurtade han över hela plan och vi var nog många som kunde se att han inte skulle hinna upp Emil Salomonsson OCH att han var trött när han var framme i eget straffområde OCH att han kanske för en gångs skull skulle missa glidtacklingen (bilden intill). Straff, mål och boom. HIF i rejäl brygga och ridån började hissas ner redan efter 18 minuter.
Det var i den här matchen som HIF skulle gå ut utan press efter två raka segrar. HIF var istället under press under stora delar av matchen. Man fick sina biljetter in i kampen, men kunde inte hota på någon av de fyra hörnor som kom strax före pausvilan. En reducering inför andra halvlek kändes som ett måste i det läget.
När jag tittade på laguppställningen en timme före start blev jag knappast överraskad. Logiskt med Astrit Ajdarevic lite bakom Robin Simovic och med Darijan Bojanic mer utpräglat längre ner i banan bredvid Johan Mårtensson. En startelva som skulle kunna hota i den typen av match som vi förväntade. Men för många föll ur ramen.
Men HIF saknade en Mikael Boman i dag, bland mycket annat. En gigant och hela tiden en plåga för HIF-försvaret. En spelare som jobbar i skuggan av mer flashigare spelare som Lasse Vibe. De behövs också.
Göteborg hade inför matchen fem olika målskyttar. I dag var det tre olika skyttar i matchen. Darijan Bojanics miss ledde slutligen fram till Lasse Vibes klack till Tom Pettersson som skickade in 3-0 med en Lindströmsk glidtackling.
Bojanic byttes ut efter det målet. Andreas Landgren in. Han närmar sig startelvan.
HIF saknade mycket, men det är väl egentligen ingen som på förhand, förutom de med lite två-raka-segrar-hybris, som begärt poäng borta mot IFK Göteborg i allsvenskan 2015.
Henrik Larsson har närmast Sundsvall i sikte på torsdag. Återhämtning och ladda om gäller.
Näst sist:
Henrik Larsson har mycket att jobba med. Att täcka ytor, inte släppa till bakåt. Viktiga saker att gnugga på. I dag förlorade dock laget mest på grund av att motståndarna var klassen bättre i dag. Ibland är fotbollsmatematiken så enkel.
Allra sist:
Det blev ingen repris från den där vändningen den 28 juli 2013. Då måste man först börja skjuta mot mål.
Torbjörn Dencker
[email protected]
