Rädsla är väl det ord som bäst sammanfattar HIF:s genomklappning mot Kalmar FF i den näst sista omgången. Det var också det ordet förre HIF-tränaren Nanne Bergstrand (som tränar Djurgården 2014?) använde innan han på den efterföljande presskonferensen gav sig ut på en 15 minuter utläggning om var svensk fotboll är på väg.
– Rädslan är människans största fiende. Många av våra spelare var nöjda med att bara spela försvarsspel i första halvlek. Vi fick slå långa bollar från målvakten och upp i banan. Det blev bättre i andra halvlek. Vi byter in tre spelare för att ändra karaktär på spelet och vi lyckades. När vi gjorde 2-1 blev HIF oroliga vilket vi vet att de blivit i tidigare matcher.
Roar Hansen ber om tålamod. Klubben har inlett en resa för att sätta ett spel som tar tid. Foto: Jonas Schrewelius
Roar Hansens smekmånad som HIF-tränare är över för länge sedan. Laget gick som tåget och såg ut som potentiella mästare efter vårsäsongen.
– Vi har släppt in så in i h-vete mycket mål under hösten. I våras släppte vi in tio mål på 13 matcher och frågan är vad som är hönan och ägget om vi pratar försvarsfotboll. Jobbet spelarna gjorde då mot nu var att springa och bromsa sin spelare när vi åkte på omställningar, säger Roar och fortsätter:
– När jag skrev på i december fanns det en idé. HIF har valt mig som tränare för klubben valde att göra något annat. Jag var helgonförklarad i början, nu har vi kraschlandat. Och då står klubben inför valet att stå emot och jobba långsiktigt och fortsätta tro på den inslagna vägen eller att ”sparka den j-vla Roar Hansen”.
Roar Hansen har sett plågad ut den senaste tiden. Spelarna på planen uppfyller långt ifrån förväntningarna eller den gameplan som satts upp inför uppgifterna i allsvenskan. När Roar börjar prata hypotetiskt om förändringar i klubben så tror jag att han någonstans vet att han sitter förhållandevis säkert. Kontraktet är på 3 + 2 år och kan naturligtvis brytas. Men vi är inte där. Långt ifrån. HIF har heller inte ekonomin (definitivt inte just nu) att kompensera ännu en kickad tränare. Det klubben kan och bör göra är att göra en allvarlig inventering av truppen, att våga göra det obekväma och ställa vissa spelare mot väggen inför 2014 med frågan: Är du beredd att offra en för laget? Är du en lagspelare som köper vår filosofi om hur fotboll ska spelas?
Imad Khalili var bland de bättre mot Kalmar FF och var skönt frispråkig när han talade från hjärtat efter matchen:
– Det springer runt spelare som tänker mer på jaget än laget sa han mellan svordomarna.
Det är precis det som gäller nu. Att höja kravbilden på omgivningen och lyckas inte tränartrojkan med detta så måste spelare som Imad kliva fram och ta smällarna. Det var inte långt tillbaka i tid när HIF hade en stark spelargrupp. Under Conny- och P-O-eran fanns regler ristade i sten av spelare som Lindström och Andersson med flera. De enkla ordningsreglerna i sig var kanske inte helt avgörande för disciplinen och ordningen i truppen, men det visade på en kultur om att så-här-gör-vi-i-HIF.
Mot Kalmar FF hittade inte lika många av supportrarna tillbaka till Olympia. Däremot hittade HIF tillbaka till ett positivt eget spel i 73 minuter. Oavsett väderlek är 7 782 personer förstås en termometer över intresset för ett favoritlag som spelar om europaplatser. Kanske spelar engagemanget hos publiken en roll ända ut på planen? När spelarna lyfter blicken mot läktarplats smyger det kanske, hos vissa spelare, in en tanke på att ”Ah det är ändå ingen som bryr sig”. Det fenomenet ska inte underskattas tror jag. Å andra sidan är det spelarna själva som bestämmer publiksiffran. En godkänd insats och tre poäng mot Åtvidaberg – och även i matcher före den – hade förstås genererat en större publiksiffra.
Det jag är inne på är att tre förlorade poäng mot Kalmar är av mindre betydelse i sammanhanget. Det allvarliga är att Olympiaåskådaren i takt med vissa spelares inställning och ego slutar bry sig och till slut slutar gå på fotboll. I dag har vi många val att göra oavsett veckodag. Kanske är det sådant HIF-truppen ska prata om den närmaste tiden.
Jag tror att det är viktigt att man inte bara släpper hem spelarna efter AIK-matchen nästa söndag och ger ledighet mellan träningspassen. Använd tiden att sitta tillsammans och få gruppen att fungera. Spela fotboll kan man redan, det visade laget under våren. Nu handlar det om att ställa skorna och prata istället.
Annars kan Roar, Kalle, Sven och Erik stå och gapa sig hesa och öva försvars- och anfallsspel i oändlighet. Det hjälper inte längre. Gruppen måste bli en enhet och då slipper Roar sitta på ännu en presskonferens och säga som han gjorde i går:
– När det blev 2-1 blir vi passiva och ser rädda ut och när det blir 2-2 så ser vi deppiga ut. Vi sätter inte press och då kommer 2-3 och så får jag sitta här och skämmas och det smärtar mig.
För dig som vill se hela utläggningen av Nanne Bergstrand och Roar Hansen på presskonferensen kan se här!
Text: Torbjörn Dencker
[email protected]
