Den 17 augusti vann HIF mot Halmstad med 2-0 på Olympia. För HIF-supportrarna har de 48 dagarna fram till Elfsborgsmatchen varit som en match mellan Kasparov och Fischer med oändlig väntan på en seger. Det mentala spelet i det gröna gräsets variant av spelet är som bekant av enorm vikt.
TV-pucksglädjen på HIF:s bänk – med en spontant gungande kollektiv kram – var inte en slump. Där och då släppte månader av kilon som byggts på axlar och medvetanden och det var en signal om hur viktig poängen var. Ja inte för att kontaktet säkrades (för det gjorde det, vid förlust hade det varit nio poäng ner med tre matcher kvar), utan för att laget visade publik, sponsorer och tvivlare i allmänhet att man kan vinna.
Simovic mål i den 92:a minuten, på en bakåtusande Niklas Gunnarsson som samtidigt gled in med bollen, var faktiskt ett sällsynt inslag. Inte sedan 2012 hade HIF gjort mål på övertid som varit poänggivande när 2-2-målet kom mot Djurgården senast. Och i dag hände det igen alltså. Simovic mål kom att bli ett självmål i det officiella programmet, men det hade ju låtit knepigt om speakern Bengan Streuli skulle skrika ”själv” och klacken svara ”mål”.
Matt Pyzdrowski var inne på det när vi pratade efteråt, karaktären som HIF visat i de två senaste matcherna. Viljan att vinna är viktig för självkänslan.
En unik bild av fotograf Viktor Malmberg. Pär Hansson placerades på bänken mot Elfsborg. Efteråt förklarade managern varför. Foto: Viktor Malmberg
Inför matchen höjde nog både en och annan av de 6 188 på Olympia på ögonbrynen, för inte sedan 2009 – eller så långt jag kan minnas i alla fall – har Pär Hansson bänkats när han varit skadefri och tillgänglig. Jag frågade Henrik Larsson på presskonferensen om det var ett svårt val.
– Jag tycker Pär har gjort det bra i år. Samtidigt är vi medvetna om vad som högst sannolikt kommer ske efter säsongen, att Pär kommer lämna oss. Matt har gjort det bra, som mot Djurgården senast. Jag kände att det var dags att titta på honom i dag.
Managern fick bland annat se en straffräddning som någonstans kom att bli avgörande, för ett mål i stället för miss hade nog gett Elfsborg energi och ett grepp om matchen. Sådant kan man givetvis bara spekulera i. När jag frågade Matt om straffen sa han att han kunde läsa var Viktor Claesson skulle sätta den, men ville inte berätta hur han såg det.
Arnor Smárason gjorde sitt tredje mål på de senaste fyra matcherna. Foto: Viktor Malmberg
HIF flyttade fram pjäserna efter en halvtimme och i HIF:s bästa period i den första halvleken kom också ledningsmålet. Robin Simovic visade där och då hur viktig han är när han nådde högst och samtidigt nickade ner bollen till en fri Arnor Smárason. Islänningen är het nu (tre mål på fyra matcher). Frågan är hur diskussionerna går och om han accepterar en lägre lön och stannar 2016. Det är nog många som hoppas på det.
Lalawélé Atakora gjorde en stark insats på vänsterkanten och byttes med en dryg kvart ut mot Ema Boateng. Foto: Viktor Malmberg
Förtroendet för Landgren och Uronen på kanterna är stort. Det var tydligt hur HIF centrerade med sina yttrar – Atakora och Smárason – under den första halvleken. HIF riskade kanterna. I andra var det mer bredd på mittfältet.
Anton Wede på centrala mittfältet, där vi var vana vid att se honom i Falkenberg, känns för övrigt som en mer naturlig position för honom. Jag tror också att Henrik Larsson ser honom som ett mer permanent alternativ centralt nästa säsong.
Magnus Haglund tycker att Elfsborg var värda en poäng och det är svårt att säga emot honom. Henrik Larsson bad inte om ursäkt för trepoängaren och ska inte göra det.
Målet som HIF släppte in höll dock på att kosta dem segern. Bollen måste bort i förstaläget, men Viktor Claesson fick med sig den och väggspelade med innerstolpen innan han satte den i öppet mål.
Målet kom framför den lilla Elfsborgsklacken på norra stå. Läktaren fick stå där i exakt 30 år. Nu ska läktaren tjäna besökarna på bland annat Heden.
Till sist: Alltid kul att se Reine Almqvist. Kom på mig själv att le när jag tittade ner på legendaren på Elfsborgs bänk.
