Säsongen 2015 är över och vi lägger ännu en mellanmjölkssäsong till handlingarna.
Två fraser, utsprungna ur två olika melodier/låtar dyker upp, och jag vet inte vilken utav dem som passar bäst in på känslan man har nu när säsongen är slut.
Ratata’s klassiker; ”…jag är glad att det är över…” eller ”Vintersaga” med Monica Törnell, och främst frasen ”…det är då som det stora vemodet rullar in…”
Säsongen startade dock mer i dur. Henrik Larsson blev presenterad som HIF’s nya manager och dåvarande tränaren Roar Hansen blev petad och satt i ett vaccumfyllt kylskåp med en arbetsbeskrivning som ingen egentligen hade någon aning om vad den innehöll eller hur den skulle utföras.
Och utan att dra allt för stora paralleller, påminde petningen lite grann om när Conny Karlsson fick lämna 2012 efter att P-O blivit sparkad, eller uppsagd. Välj själv.
Henrik Larsson fick ärva en spelartrupp som värvats ihop av en ångestfylld Jesper Jansson och en envis Roar Hansen. Tillika ett kostnadsläge som inte alls gick i paritet med intäkter och kassa, i den numera fattiga fotbollsklubben Helsingborgs IF.
Men vi ska inte lägga så stor vikt vid ekonomin, just nu och här…
***
Under försäsongen tycktes det i alla fall som att de nya parhästarna Larsson och Tuvesson tycktes ha något på gång. Kanske inte stort, men i alla fall något som var större än vad Hansen och Björklund lyckas tillföra.
HIF slog, och det kändes ganska enkelt, Öster, Häcken och Kalmar i de inledande tre träningsmatcherna. Och åkte sedan till Danmark och spelade oavgjort mot FC Västsjälland. Uppladdningen inför gruppspelet i Svenska Cupen kändes tryggt och segervisst. Och det fanns nog en liten liten förhoppning till mans/kvinns i den krävande HIF-familjen av supportrar att säsongen 2015 skulle bli en bra säsong, lite av en revansch kanske.
Träningsmatcherna följdes upp av en klar seger (mot ett mediokert division 1-lag, Västerås SK) och säsongen var på gång. På allvar.
Tankar och jämförelser med Conny & PO’s ”The Big Red Machine” fick fart igen.
Men det var knappast någon väloljad maskin, knappast någon vinstmaskin som Larsson Tuvesson fått ihop. Maskinen hackade betänkligt då det enbart blev oavgjort mot Syrianska och sedan Halmstads BK i samma gruppspel. HIF gick trots allt vidare men fick en rejäl käftsmäll mot IFK Göteborg i slutspelet, och respass ut ur cupen.
***
Redan under försäsongen fick vi höra att Larssons prioritet var att kapa lönekostnader i truppen, och ett (enligt mig) orättvist mål för denna kapning blev vår isländske krigare Smárason. Arnor hade/har för hög lön enligt Larsson, som gick ut i media och berättade att man ville göra sig av med Smárason till varje pris. Samtidigt hade man belastat lönekostnader med två nya spelare som i mina ögon inte var mycket bättre än befintliga spelare i truppen. Och dessutom med det uttalandet höjde man ju inte direkt Smárasons marknadsvärde och tillika potentiell inkomst till klubben. Ett märkligt förfarande.
***
Den allsvenska säsongen inleddes med ett knippe nollor. Och då menar jag i resultatväg. HIF spelade 0-0 i premiären borta mot Kalmar och följde upp med 0-0 i hemmapremiären mot Falkenberg. I den påföljande matchen borta mot Halmstad kom årets första mål, första seger och första trepoängare. När HIF sedan slog IFK Norrköping med klara 3-1 på Olympia började man åter tro att maskinen var på gång och smord till tusen.
Men det skulle visa sig att maskinen mer var en berg&dalbana än en vinstmaskin. HIF blev pulveriserade på NyaGamla Ullevi, återigen, av IFK Göteborg, och sedan rullade berg&dalbanan vidare…
Seger mot GIF Sundsvall, förlust mot Malmö FF, förlust mot Gefle IF, förlust Elfsborg, innan man slog hybris och hype-laget Hammarby med knappa 1-0 på Olympia. Och så rullade det på. Totalt ovisst. Kändes som att HIF lika gärna kunde slå allt och alla, samtidigt som det kändes osäkert och en förlust mot vilket annat lag lurade runt hörnet.
Ronan Keating sjöng en gång; ”…life is a rollercoaster, just gotta ride it…” och den frasen stämmer väl in på de känslostormar som HIF gav en under 2015.
***
HIF 2015 är (var) ett lag med många profiler, trots allt. Många olika slags profiler dessutom. Men två spelare stack ut ur mängden i mina ögon. Två spelare som med olika förutsättningar och olika position i laget och i Larssons ögon, var väldigt lika i åtminstone ett avseende; De gav hela tiden allt, precis allt för laget på plan – Andreas Landgren OCH Arnor Smárason.
Andreas Landgren fick (rättvist) priset som Årets HIF:are under den avslutningen på Olympia, medan Arnor fick ta med sig att han ”inte var önskvärd” i klubben. Olika förutsättningar på två jämlika, tillika viktiga, spelare alltså…
***
Säsongen 2015 var också det definitiva slutet för en spelare som på något vis alltid lyckats sprida glädje och en positiv anda trots alla motgångar de senaste tre åren. En spelare som behandlades rätt märkligt i kontraktsförhandlingar, men som tycktes (utåt sett) ta det med en klackspark och ett brett leende.
Han debuterade i HIF på undertecknads 25-års dag och 18 år senare känns det fortfarande som att han skulle kunnat hålla på i många år framöver. Åtminstone behövts i många år framöver. Behövts för att fortsätta sprida glädje i de tunga tider som vi HIF-supportrar lever med för tillfället.
Allt har ju som bekant sin tid, och ”livet går vidare”. Men det är trots allt med stort vemod, och faktiskt en viss ledsen känsla inombords som man konstaterar att Mattias Lindström nu gjort sin sista glidtackling för HIF. Besvarat någon journalist med sitt breda leende, sina hurtiga skämt och sitt hjärtliga skratt.
Hatten av Lindström, du kommer bli otroligt saknad på Olympia!
***
HIF slutade på åttondeplats 2015. En medioker placering i en medioker säsong. Klubben hade som målsättning att hamna på en sjätteplats. Och jag har nämnt det vid tidigare tillfällen – just sådana målsättningar ger mig utslag och allergi!
Personligen tippade jag (och vi skiljer på tips och målsättningar här) att HIF skulle hamna på en niondeplats. Det blev med andra ord bättre än jag tippade. Men jag är ju så klart allt annat än nöjd med detta. Och i det lägger jag absolut ingen vikt eller någon förståelse i förutsättningarna för laget, ekonomiskt osv.
Jag följer aldrig jante-lagen, och jag är väl kanske inte så ”typisk svensk” i det förmodligen. Men jag skulle aldrig, aldrig, ställa upp i en tävling där jag skulle vara ”nöjd” med en medioker sjätteplats eller ”nöjd” med att nå semifinal i en cup. Aldrig!
Jag har dock förståelse för hur saker och ting fungerar i verkligheten.
När HIF går ut i media och säger att ”vi är nöjda med en sjätteplats” då tappar man ett par tusen personer i publiken. För vem vill se HIF kriga om en sjätteplats?
(Och nu vet jag att jag kommer få mothugg av de som slår sig för bröstet och kallar sig ”riktiga supportrar”, men jag bryr mig ringa. Jag har för vana att sticka ut hakan i blåsten, och kasta bort boken om jante-lagen.)
Men.
Hade HIF istället gått ut med att; ”Vår vision är att kriga om guldet, och har som mål att minst sluta på en sjätteplats!”, hade man ingjutit mer självförtroende hos supportrar och därmed visat att man inte gett upp på förhand. Ringar på vattnet och det hade garanterat gett en mer positiv anda (trots eventuella bakslag, resultatmässigt).
Istället har vi hamnat i ett slags zombie-tillstånd där till och med ”riktiga supportrar” säger sig vara ”nöjd” med en sjätteplats. Där man ser det som en framgång att hävda sig mot lag som BK Häcken, Gefle osv.
Vad hände?
Vad hände med den kaxiga jävlaranamma-attityden vi hade och har haft sedan vi gick upp i Allsvenskan den där svinkalla kvällen i Sundsvall 1993? Pooff, puts väck?
Det är faktiskt ok att slå sig på bröstet i förväg, ingjuta lite självförtroende i sina trupper, och få motståndarna att få lite respekt för en inför striden. Men att gå ut och säga att man är ”nöjd med en sjätteplats” är som göra tre självmål innan matchen ens startat…
***
2017 står nybyggnationen av Olympia klar.
Men en nybyggnation av en arena är inget som automatiskt löser några ekonomiska problem. Tvärtom.
Det löser inte heller publikströmningen per automatik. Förvisso kommer nyfikenheten på arenan att locka en del. Men det är väl förhoppningsvis för laget, inte arenans, skull man äntrar Olympia. Man vill se sitt lag spela skiten ur motståndet före man vill köpa en god korv, ett gott glas öl, på rekordtid i kassakön? Man ser hellre klubbens nya stjärnskott till anfallare göra sitt debutmål, än att man har gratis wi-fi och kan lägga upp sin publikbild på Instagram fortare?
Så sluta drömma om att 2017 är året då allt blir bättre bara för att det står en nybyggd arena vid Stenbocksgatan! Arenan är enbart en kuliss, en bakgrund, till det som trots allt är det viktigaste – laget på plan, och spelarna som bär de röda tröjorna!
Det är här och det är NU som nästa säsong startar, och en säsong där HIF har precis lika stor chans att vinna sm-guld som ett ljusblått lag i söder, ett blåvitt i väster eller ett svartgult lag i öster. Helsingborgs IF är och ska vara i Allsvenskan för att tävla om guld, i annat fall kan vi lika gärna lägga ner.
Och om vi inte når målet, ”vi ska vinna sm-guld”.
Fine.
Men vi gjorde ett försök, och vi visade att vi hade viljan.
DET vinner man respekt för!
***
Säsongen 2015 är slut och ”…jag är glad att det är över…” men ”…det är då det stora vemodet rullar in…”
Tack för ordet!
Fredrik Ymer
HIF-supporter och bloggare på Alltid Fullsatt
På twitter: @FredrikYmer
