Det har varit upp och ner för Roar Hansen och HIF. I dag var det också upp och ner – från Stidsvig till Åtvidaberg och hem igen. När Alltid Fullsatt ringer är han på väg hem. Utanför tilltar stormen, å andra sidan har han varit med om rätt mycket av den varan under de två säsongerna i HIF.
– Dagarna efter presskonferensen på Olympia hade det precis landat för mig att ”okej, jag ska inte vara tränare”. Sedan ramlade det in lite intressanmälningar, men jag fattade inget snabbt beslut. Jag var glad att det fanns intresse, men jag tränade färdigt HIF. När Åtvidaberg hörde av sig så kändes det intressant, för det skulle väl skicka konstiga signaler om jag inte var intresserad av ett allsvenskt jobb. Jag frågade Claes (Ohlsson) om jag fick träffa dem och lyssna av och på den vägen är det.
Foto: Anna Berg
Nu var Åtvidaberg inte enda alternativet. Hans tidigare klubb Öster var en av klubbarna som fanns med i bilden.
– Jag måste säga att det värmer i hjärtat att min gamla klubb visat stort intresse.
Nu blev det Kalle Björklund som tog Öster tillsammans med Thomas Askebrand.
– Jag är glad för både klubben och Kalle att det blev så och Kalle och Thomas känner varandra sedan tidigare.
I en intervju har Kalle Björklund uttryckt att han hade två bortkastade år i HIF. Hur känner du?
– Så känner inte jag. Om Kalle som är 61 år och varit elittränare i så många år känner så, så får det stå för honom. Jag har haft två oerhört intressanta och lärorika år. Jag har gjort bra och dåliga saker under en turbulent tid runt och i klubben. Det har varit en intressant tid i mitt liv. Det är några människor som tagit ett beslut att jag inte ska vara tränare, men så är det i elitidrotten och fotbollen.
Har du förändrats under den här tiden tror du?
– Det får kanske andra svara på. Men jag får väl bli mer tråkig och inte bjuda på mig själv så mycket. Gör man det så får man det i nacken. Jag får väl bli mer tillknäppt, säger Roar ironiskt innan han fortsätter:
– Klart man lärt sig massvis av saker som man gör på livets väg. Ibland i glädje och ibland när det är jobbigt.
Vad är du mest stolt över under tiden i HIF?
– Den första halvåret, från januari till augusti, när vi hade ett bra lag och spelade fanastisk fotboll. Sen orkade vi inte hela vägen, men det hade sina orsaker. Vi gjorde flest mål i allsvenskan och jag kommer ihåg att fansen frågade mig inför säsongen vem som skulle göra målen. Jag sa att vi löser det kollektivt och det gjorde vi. Spelarna ställde upp på den fotboll jag står för. Det man glömmer är att vi var en vinst från europaspel i och med att vi gick till final i Svenska cupen, säger Roar och fortsätter:
– Jag har jobbat efter det som styrelsen bad mig göra. Jag har släppt fram många allsvenska debutanter under två år. Sen hamnade vi i ett ekonomiskt läge där jag och Jeppe fick gå igenom budgeten och sälja spelare. Vi infriade de förväntningarna och sålde faktiskt mer än vad vi behövde. Jag är också stolt att gruppen, i det stressade läge vi hamnade i år, jobbade tillsammans och för varandra och att vi fixade det allsvenska kontraktet i tid. Jag är också nöjd med generationsväxlingen där vi sänkt medelåldern under den här tiden. Jag har jobbat efter de intentioner som styrelsen hade. Om nu folk tycker att jag gjort det dåligt så har jag fått ta konsekvenserna av det.
Åtvidaberg nästa alltså. Det blir en helt ny miljö för Roar Hansen som dock känner till hur laget spelar sedan mötena i allsvenskan.
– Jag känner en spelare sedan innan. Det är Måns Karlsson, som var mittback i Öster under min tid där. Annars blir det väldigt många nya ansikten bland ledare och spelare. Mötet med nya människor är inspirerande. Det är sådana saker jag tycker är intressanta och kul.
Torbjörn Dencker
[email protected]
