Robin Kacaniklic har vid 27 års ålder kommit till rätta med sina skadeproblem och nu hoppas han på en nystart. Men blir det i Eskilsminne eller Landskrona BoIS? Foto: Viktor Malmberg
Äntligen har Robin Kacaniklic fått svar på gåtan. Han åkte till sin bror Alexander i Fulham och fann svaret.
– Hade jag vetat detta tidigare så hade kanske karriären sett annorlunda ut. Nu vet jag att jag är frisk och tänker ge det en chans de här fem-sex åren.
Yttermittfältaren Robin Kacaniklic – senast i Eskilsminne – kom tidigt på kant med sin kropp. Skadorna har förföljt honom genom hela den vuxna fotbollskarriären och har därmed satt stopp för de drömmar som funnits.
Inte förrän nu har han förstått var problemet satt någonstans.
– Just nu är jag på Filbornagymmet och kör lite extra. Det är så skönt att slippa allt skit och att det äntligen är över. Ryggen är fixad och det är den som varit grunden för alla problem. Den har tydligen varit dålig från början och har i sin tur lett till andra skador. Kroppen har varit felbelastad.
Svaret fann han i London. Med några omgångar kvar av division 1-säsongen med Eskilsminne slog han en signal till sin bror, landslagsspelaren Alexander Kacanklic, och hörde sig för om möjligheterna till undersökning i Fulham.
– Jag förstod tidigt att det skulle ta lång tid här hemma med remisser hit och dit innan jag skulle kunna gå till botten med mina skadeproblem. ”Alex” kollade med läkarna på Fulhams anläggning och de gav grönt ljus för mig att komma över några dagar i höstas. I början av december åkte jag över igen och då slog läkarna fast att ryggen varit problemen till allt jag haft besvär med tidigare. Jag fick med mig bilder hem och Martin (Berg) och Mattias (Svensson) på Arena Fysio satte upp ett rehabprogram på sex veckor. Nu känns det fantastiskt bra.
Robin Kacaniklic är äldst i brödrarskaran. Alexander spelar som sagt i Fulham och minstingen Filip i Eskilsminnes U-lag.
Robin började som femåring i Nyvång som några år senare slogs ihop med Åstorp. Som 13-åring kom han till HIF och gick samtidigt på Wieselgrensskolans fotbollsgren.
När en ung Robin blev myndig startade strulet och det som hände med HIF är egentligen inget han vill rota i. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det handlade om ekonomi (utbildningsbidrag).
När han kom hem från HIF:s träningsläger i Sydafrika fick han, Andreas Landgren och ytterligare någon ett lärligskontrakt med A-laget.
– Jag hade möjlighet att flytta till Italien, Holland eller Kroatien, men valde HIF och tryggheten framför utmaningen utomlands.
Det blev ett inhopp i allsvenskan (Häcken borta) och en handfull matcher i Royal League.
– Stuart Baxter hade tagit över och jag fick chansen i första matchen i Royal League sedan Babis Stefanidis fått en hjärnskakning efter en hård boll i bakhuvudet på sista träningen. Jag spelade nog fem matcher i Royal League.
Robin ville ha speltid och var lockad över anbuden utomlands. Han tränade med engelska Wrexham och med Hull City i Championsship.
– Allt var klart med Wrexham som hade fixat lägenhet och allting, men det blev som sagt ingenting.
Transferfönstret hann stänga och Robin åkte hem. Istället för ett englandsäventyr blev det ingen fotboll alls i åtta månader innan han skrev på för Mjällby där han stannade i två säsonger (och hade förre HIF-tränaren Peter Swärdh andra året).
Karriären blev krokig parallellt med att skadorna spökade. 2010 hamnade han i Brumunddal i norska division 1 och det ledde till provspel i Lilleström.
– Jag testade med dem och det var nästan klart med kontrakt, men klubben var i ekonomisk kris och det blev inget. Istället fick jag genom Lars Dalsborg kontakt med FC Nordsjälland där jag tränade en vecka. De ville göra om mig till vänsterback och jag körde på där i fem månader. Men jag var ung och korkad och tyckte det var roligare att spela högre upp i banan, så jag nappade på spel i FK Teleoptik (Partisan Belgrad). Det är väl det jag ångrar mest i karriären. Hade jag stannat kvar hade jag kanske fått uppleva ligaguldet och spel i Champions League…
Den hösten (2012) var det en stressfraktur i höften som krånglade och som höll honom borta från spel. Året efter blev det kontrakt med först Kristianstad och sedan Örgryte.
– Efter en säsong i Kristianstad med mycket spel kändes Örgryte som ett bra steg. Jag spelade i premiären, men blev skadad veckan efter. Det gick bra för laget och de spelare som var på min position gjorde det bra, så det var inte mycket att säga om. Det var då jag bestämde mig för att flytta hem till Helsingborg och börja om.
Robin Kacaniklic fick en bra start i Eskilsminne. Spelidén passade dock honom inte så bra och i kombination med skada blev det inte mycket spel på hösten. Foto: Viktor Malmberg
Säsongen med nybakade division 1-laget Eskilsminne startade bra och Robin fick gott om speltid på vänsterkanten.
– Det började jäkligt bra för både laget och mig. Jag fick spela hela försäsongen och även mot Trelleborg i serien. Sen förlorade vi och Stefan (Jansson, dåvarande tränaren) bytte ut sex man. Sen gick det bra och jag fick inte tillbaka platsen. Jag hade mina snack med Stefan. Vi hade inte samma sätt att se på fotboll, men jag vill betona att vi inte var ovänner. Men jag var inte så mycket för det här med att skicka långbollar till hörnflaggan som man skulle löpa efter. Man ska spela som tränaren vill, men det passade inte mina kvaliteter. Vi pratade mycket om det, säger Robin och fortsätter:
– Jag åkte till England i den vevan som Martin Pringle kom in. Det var lite olyckligt för hans tänk och fotbollsfilosofi passar mig. Det är ett jätteplus för Eskils att han kommit dit och det ökar chanserna att jag stannar kvar, säger Robin.
Han hade ett klausul i kontraktet som gav honom rätt att lämna om laget åkte ur division 1. Frågan är hur det blir nästa säsong. Robin vill spela så högt upp som möjligt, men samtidigt bo kvar i Helsingborg.
– Jag valde att flytta hem från Göteborg för att ha en utgångspunkt i Helsingborg. Jag har redan tackat nej till förfrågningar för jag är inte sugen på att flytta på mig. Då ska det vara något riktigt speciellt.
Sedan i måndags tränar han med Landskrona BoIS – ett provspel som varar till på lördag.
– Jag pratade med Mikael Hjelte (i BoIS fotbollsutskott) runt jul och vi bestämde att jag skulle träna den här veckan. Samtidigt har jag en jättebra dialog med både Martin (Pringle) och Kalle (Olsson, sportchefen) och vi kör med öppna kort. De vill att jag stannar i Eskils och vi ska ha ett nytt snack efter att jag tränat klart med BoIS.
Hur har det gått på träningarna så här långt?
– I måndags hade vi ett Coopers test i Asmundtorp och jag var var väl topp fem. Jag vet att ”Jonte” (Jonathan Levi) var före mig. Han väger ju 30 kilo och sprang om mig… I går (tisdag) var det mer spelövningar och det kändes bara bra.
Det återstår ett pass på gymmet på torsdag och en fotbollsträning på lördag. Då har han sällskap av tre andra eskilsspelare; mittfältaren Jonathan Levi, mittbacken Daniel Björnberg och vänsterbacken Alexander Zaim.
– Halva Eskils är där, skrattar Robin och fortsätter:
– ”Danne” (Björnberg) var med redan i går men att Alexander också skulle träna med BoIS visste jag faktiskt inte. Det blir ju kul med sällskap man känner.
Robin fyller 28 år i augusti. Nu känner han sig hel och frisk och karriären kan få en nystart.
– Man kanske blommar sent, lite som Mikael Nilsosn, den svenska backen som spelade i Grekland, säger han och ler.
Samtidigt har han redan börjat bädda för ett liv efter fotbollsspelandet. Han jobbar sedan en tid tillbaka för en agentfirma, Sportfront, med bas i Schweiz.
– När jag fick skadorna har jag börjat fundera på vad jag ska göra sen. Det här är något jag absolut skulle kunna syssla med framöver. Det är jag och två andra i Sverige som har hand om den skandinaviska marknaden.
Torbjörn Dencker
[email protected]
