För ca ett år sen fick jag ett sms, där det stod så här: ”Hej Zecira, din framfart på fotbollsplanen har vi inte missat, fortsätt så här. Vi håller koll på dig! Med vänliga hälsningar Bengt Johansson, Sportchef, LDB FC”.
Jag blev förstås väldigt smickrad och oerhört glad, alla träningar och allt slit hade gett resultat, och inte vilket som helst, ett lag i Allsvenskan. Och inte vilket lag som helst, LDB!! Samma år tog klubben hem bucklan och fick spela på den stora scenen, Champion League. Wow!! Jag vidarebefordrade sms:et till min bror, som svarade: ”Du ser! Allsvenskan och A-landslaget, here we come!! Bra jobbat syrran!”
Något år innan det när jag var runt 13 år skrev jag och min bror upp några mål. Vi hade skrivit många kortsiktiga mål, så som att komma upp i Stattena IF:s A-lag, komma med i Skånelaget, komma med till elitlägret i Halmstad, kunna skjuta ut bollen över planhalvan etc. Sen hade vi några långsiktiga mål, så som att bli första målvakt i Stattena IF:s A-lag om tre år och ta på sig landslagströjan. Sen hade jag några drömmar som man försökte tänka på lite då och då, men som man ändå inte vågade tänka på allt för mycket. Jag vill inte bli besviken ifall jag tänkte för stort. Två stora drömmar var att en dag spela i Allsvenskan och sedan få dra på sig landslagströjan med A-laget, de stora flickorna.
Utvecklingen gick åt rätt håll och plötsligt stod jag där mellan stolparna, som första målvakt i Stattenas A-lag. Det var förstås en stor händelse för mig, ett av mina absolut största mål hade uppfyllts, redan! Jag kom till träningarna med cykel, medan andra kom med bilar. Konstig men rolig känsla, klarar jag av detta steg?! Skånelaget kändes plötsligt väldigt nära. Och helt rätt, jag kom med i Skånelaget.
Fotbollen flöt på bra, livet i allmänhet var perfekt. Tiden gick och snart var det dags för Elit-lägret i Halmstad. Brorsan hade berättat att bara stora talanger kommer dit, samt att folk börjar följa en och memorera ens namn. Och vad passar inte sämre än att bli sjuk samma dag som det var samling?! Ringde tränaren och förklarade situationen. Det kändes kört! Tränaren säger att de måste ta in en ny målvakt, då de bara är en målvakt i truppen. Några timmar senare blir jag kontaktad och får veta att jag kan, ifall jag blir bättre imorgon, komma med ändå. Underbart, nu var det bara att lyssna på mamma och hennes trollkunskaper från Balkan, så var allting perfekt igen. Precis så blev det, dagen efter kör jag, pappa och brorsan upp till Halmstad till en skola där vi bodde. En stor Svenska Fotbollförbundet flagga hängde på väggen. Gåshud? Nä, inte alls! Lägret gick bra och jag fick för första gången träffa målvaktstränaren för landslaget. Tydligen var jag så pass duktig att jag redan hade dragit till mig uppmärksamhet från henne. Skulle jag vakna upp snart och inse att allt var en dröm? I så fall hade det varit min största mardröm. Men icke, jag levde min dröm.
Landslaget skickade några månader senare ett brev, kallelse till första landskampen. Alla mina mål, kortsiktiga som långsiktiga hade uppfyllts. Hade jag några mål kvar på den där listan som jag och brorsan skrev upp för länge sen? Nej, allting var uppfyllt, det var bara mina drömmar kvar. Att spela i A-landslaget och i en Allsvensk klubb. Men de drömmarna var inte längre bara drömmar. Nu när jag var aktuell för LDB och spelade i ungdomslandslaget, fanns dessa drömmar som nya mål som jag visualiserade med jämna mellanrum. Även om jag inte hade skrivit upp dem på ett papper, hade jag stenkoll på dem. Och så var det ett sms ja, den där Bengt Johansson. Hur mycket följde han mig nu då, nu när jag spelade i landslaget och vaktade buren i Stattena som ledde division två överlägset? Jag måste ha större chans att komma till LDB nu än vad jag hade då, lätt mattematik. Det var sommar, OS i London. Bolt var het, damlandslaget i fotboll lika så, och det var väl det jag följde. Men så i någon match gjorde den svenska målvakten Hedvig en stor tabbe och släppte in ett billigt mål. Snabbt kom jag och brorsan överens om att nästa OS, var det nu det skulle gå, var mitt nya stora mål. Vi googlade fram det omedelbart och Rio i Brasilien visade det sig vara, hade inte varit illa. Jag som knappt varit utanför motorvägen ner till mitt hemland. Och någon gång under dessa OS-drömmar hörde LDB och deras sportchef av sig. De verkar ha bytt ut Bengt Johansson, för så hette inte han som hörde av sig. Det ena kom efter det andra, och här står vi idag, med ett påskrivet färskt LDB kontrakt. Min stora dröm, att en dag spela i ett Allsvenskt lag (och nu pratar vi om svenska mästarna LDB!!) är uppfylld, jag är överlycklig!
PS: det där sms:et som kom från LDB och deras sportchef Bengt Johansson, det var egentligen en stor bluff från min bror. Han hade ändrat sitt namn i min telefonbok och skickat sms från sin mobiltelefon. Tydligen var det för att motivera mig ännu mer och börja tro på mina drömmar. Han lyckades med det, och jag lyckades med min dröm!
