Som förmodligen alla nu vet är första tränaren entledigad, befriad från sin uppgift i den NordvästSkånska fotbollen. Eskilsminne IF valde att byta spår på sitt ledarskap efter en synnerligen skral poängutdelning efter 8-9 omgångar av vårsäsongen. Vad blir då effekterna av ett tränarebyte i förtid, hur mår man som tränare när man inte längre är önskvärd, hur förändras det dagliga livet med rutiner som från en dag till en annan förändras radikalt. På amatörnivå precis som på proffsnivå tillbringar man naturligtvis mycket tid med människor (spelare, ledare) som man plötsligt inte träffar längre. Man kan kanske tänka att det är gött att få betald fritid, klubben ersätter naturligtvis tränaren ekonomisk för kontraktets värde, men som tränare älskar man att vara på plan, man älskar anspänningen vid match, man gillar att vobbla startelvor fram å tillbaka, planera träningar som ger effekt osv… Det minsta man vill vara är att vara ”ledig”.
Jag kommer ihåg känslan i oktober 2009 när jag blev kallad till ett lunchmöte med Anders Swiss Svensson i Södra, jag hade ett år kvar på mitt avtal som tränare tillsammans med Lino Boriero, och jag hade ingen tanke på att jag skulle sluta. Vi hade blivit 2:a i div 2 tre år i rad, vår målsättning var att vinna, och jag bar redan på tankar om hur vi skulle göra det bättre, vilka spelare vi skulle förstärka med, vilka förändringar i träningsupplägg vi skulle göra för att få ut bättre effekt i vår trupp osv…
Vi småsnackar lite (Swiss var skicklig på småsnack) å när Wallenbergaren kom in på bordet släpper han bomben, Du är inte längre önskvärd hos oss, vi tycker du är oduglig å vi vill inte ha dig längre, du är värdelös, du e kass, du kan fara åt helvete å vi skiter i vad du nu känner å vi skiter i vad du kommer göra.
Självklart uttryckte Swiss inte sig så, han pratade om förändringar, han använde uttryck som Gått i stå, klubben måste se till helheten men jag hörde annat och kände mig usel. Jag var på väg å fråga Varför men hejdade mig för det är, där å då, helt jävla ointressant, senare är det oerhört viktigt för att kunna utvecklas som ledare, men där å då var det för mig ointressant. Jag ville initialt be honom fara åt helvete, jag kände ilska, jag kände mig förödmjukad. Vi käkade lunchen, gjorde upp dealen på avtalet, tog i hand å när jag satte mig i bilen å skulle köra till jobbet igen kände jag ångest.
Veckan därpå åkte jag till träning å träffade spelarna som jag tillbringat fyra-fem kvällar i veckan med de senaste tre åren och försökte på ett värdigt sätt meddela att jag inte skulle vara kvar, jag förväntade mig ingen reaktion egentligen men jag kommer ihåg att gruppen var professionell och tackade för denna tiden å önskade mig lycka till. Å då var frågan: Va fan ska jag göra nu?
Som tränare på amatörnivå (div 2 å neråt) är det ett uppdrag som man gör helt frivilligt och med glädje, oftast ekonomiskt ersatt men inte i närheten av att täcka den tiden man lägger ner. Många av oss gör det inte för att bli proffstränare utan vi gör det för att vi tycker fotboll är så förbannat roligt.
För egen del gillar jag att driva träningar på plan, att känna den kittlande känslan man kan få av matchtillfället, att sitta med ambitioner och förhoppningar i januari som man driver mot under säsongen, att driva spelare att ge sitt yttersta, att se spelare utvecklas å bli bättre. Att vara en del omklädningsrumsjargongen även efter man själv slutat spela, att känna glädje av vinster och känna sorg å irritation efter förluster.
Finns även andra sidor, roliga sidor som alla nya människor man lär känna som tränare, idellt arbetande styrelsefolk, övriga ledare i klubben, spelare i åldrar 16-40 år, människor som är stolta över sin förening och som ger dig som tränare förtroendet att driva seniorlaget på bästa sätt. Människor som ställer upp för dig för att göra det allra bästa av deras hobby. Under mina år som tränare har jag fått polare för livet å det är en jävla häftig känsla. Alla gillar inte dig dock, vissa spelare måste du som tränare peta från startelvan, vissa spelare måste man vara tydlig mot för att de ska följa de regler som klubben gett dig mandat att driva, vissa spelare måste du be spela någon annanstans då det inte finns plats osv.. men förhoppningen är att du får fler vänner än ovänner och det är definitivt min erfarenhet.
Som tränare, oavsett nivå, vet man spelreglerna, man vet att fotboll är resultatorienterat, man vet att resultaten styr och det är inget konstigt med det men förändringen kan vara radikal ändå, den kan vara smärtsam och obehaglig. Att inte längre få förtroendet att utföra det man älskar kan vara tufft oavsett idrott eller annat i livet såklart.
Jag hävdar att alla föreningar ska göra det som man anser vara bäst för föreningen, ingen individ är större är klubben, men man ska ha respekt för att det finns en människa i tränarrollen som förmodligen älskar att göra det han gör dvs träna fotbollslag.
I Eskilsminnes fall kan jag bara hoppas att den sportsliga effekten blir positiv och att det blir som föreningen önskar och gällande Pavlos, utan att känna honom, så kan jag hoppas att han får ett nytt uppdrag där han får göra det han förmodligen älskar dvs träna fotbollslag.
Min traditionella ”Far-åt-Helvete” lista utgår denna veckan då det visar sig att jag inte har något uppslag, finns ta-maj-fan ingenting som stör mig tillräckligt (idrottsrelaterat) för att platsa på listan.
// IngemarQ På Twitter @ingemarQ
