En tredjedel av årets allsvenska stycke är spelad och än har vi en bit kvar till refrängen. Det som inför säsongen började i dur har på något vis övergått till ett dystert stycke i moll.
Det var ett tag sedan jag kände för att skriva något, uttrycka mig något om det som trots allt är djupt rotat i mitt hjärta – HIF, Helsingborgs IF, även (med viss ironi) kallad för Skånes Stolthet. Anledningen till mitt bristande intresse, både för skrivandet och för HIF, är inget jag upptäckte över en natt. Sedan jag startade sajten Allt Om HIF 2009 och fram till ”födelsedagskalaset” till den då femåriga sajten, var jag och HIF i någon slags symbios, en symfoni jag levde med varje dag, flera timmar om dagen. Det var en symfoni enbart i dur, då jag ignorerade alla negativa toner och ihärdigt fortsatte med ett leende på läpparna. Jag hade ju trots allt följt HIF sedan 80-talet, mer eller mindre frekvent.
Åren 2011-2013 missade jag totalt ca 30 stycken allsvenska matcher. Jag såg alltså ungefär 690 allsvenska matcher, via tv eller live. 690 matcher! Det gick många timmar åt till den svenska högsta ligan. Över 1000 timmar faktiskt. Oavsett om det var Gefle-Åtvidaberg, eller toppmatcher som AIK-IFK Göteborg. Och framför allt missade jag inga matcher HIF spelade.
Men under ytan fanns det hela tiden negativa saker som byggdes på och gjorde symfonin mer ödesmättad. I och med min inblandning i Allt Om HIF, fick jag rätt bra insyn, och rätt mycket information matad till mig dagligen. Jag fick förmånen att träffa och prata med folk som arbetade internt med klubben och naturligtvis följa spelarna på nära håll. Och även om för det mesta var positiva saker som nådde ut i media, visste man ju att den bilden inte var helt korrekt och i sin ordning. 2010-2011 var åren då HIF peakade och nådde höjder sportsligt och ekonomiskt som man inte trodde var möjligt, för en klubb i HIF:s storlek. Vi hade ett tränarteam som var kompromisslösa i sina framgångar. Vi hade en sportslig organisation, som trots den administrativa organisationen var långt under undermålig, lyckades prestera långt över det normala och förväntade. Och det gav ju payback till alla som följt och följde HIF, oavsett läktarsektion. Det var ren och skär glädje över och med HIF!
När P-O Ljung först sparkades, och sedan Conny Karlsson (tvingades?) avgå, när ordförande och styrelse sjabblade bort miljontals kronor, när den interna kritiken var högljudd och allt sipprade ut och påvisade hur tydlig inkompetensen inom ledningen var. Ja då började också vi som följt HIF på nära håll och på läktaren att tappa tron och visa missnöje.
När sedan man ersatte P-O/Conny med den sentimentala tränarvärvningen; Åge Hareide, började vi ändå få lite framtidstro. Och det gav ju ytterligare sportslig framgång. Vi var nära att nå Champions League, men hamnade i Euro League istället och där gjorde HIF mycket bra ifrån sig. Men istället för att fortsätta rida på den nystartsframgång, så lyckades ledningen återigen sjabbla bort sig och istället för att fortsätta med Hareide, valde man ett oskrivet kort i en tränare som haft framgångar i serier långt under det som borde vara ambitionsnivån för en klubb i HIF:s storlek.
Det gick som det gick, vi vet facit. Två års ökenvandring med en ekonomi i botten, spelare som lämnade, en tränare som var ”clueless” och ett generellt intresse för klubben som började falna med ett stort publiktapp och engagemang som resultat.
Det var en ren och skär ödessymfoni a la Beethooven som HIF dirigerade. Och till följd av allt detta började till och med jag, jag som följt denna klubb, denna allsvenska serie mer eller mindre slaviskt under många år, att tappa intresset och engagemanget. Crescendot kom väl den dagen i slutet av april 2014. Det var liksom bara för mycket.
(Kanske värt att slänga in en brasklapp här; Det var på INGET vis HIF:s fel, det som hände i slutet av april 2014.)
När Henrik Larsson värvades som tränare, ytterligare en sentimental värvning, trodde jag faktiskt att det skulle locka helsingborgaren i allmänhet och mig själv i synnerhet tillbaka till Olympia, tillbaka till engagemanget på allvar. Men det visade sig inte vara tillräckligt för att helsingborgaren i allmänhet skulle sluta upp bakom klubben.
Foto: Viktor Malmberg
Våren har kantats av pajkastningar, sandlådelekar, bengaldebatter, ”publikkriser”, och allmänt tjafs mellan och inom ”HIF-familjen” via media och andra kanaler.
Handen på hjärtat; Det är något tröttsamt med allt tjafsandet. Ganska tröttsamt.
Och det gynnar ju faktiskt ingen, varken de som går på matcher, de som valt att inte gå på matcherna och framför allt inte klubben. Och framför allt inte nu när en 400-miljoners koloss i form av ”Nya Olympia” håller på att byggas upp.
Nya Olympia lär ju vara byggd för framtiden och för att hålla länge. Och det är just det som behövs i organisationen HIF; ett långsiktigt tänk. Nu är jag alldeles för dåligt insatt, numera, för att kunna ge min bild eller åsikt om detta, men det ser i alla fall ut som att det finns en tanke bakom den nya ledningen. Ett mer långsiktigt perspektiv.
Dock har jag mina åsikter om sådana kortsiktiga publikfrierier som till exempel färgade dagar. En enskild hype ger ingen långsiktig effekt. Det har vi ju faktiskt facit på.
På tal om långsiktighet och engagemang. Spelarna (och tränare) går ut i media och uppmanar folk att komma till arenan och sluta upp för laget. Samtidigt deklarerar en del spelare att de vill lämna klubben och söka lyckan utomlands, eller i annan klubb? Samtidigt tycker tränaren att det ok med ”jaget” före ”laget”. Samtidigt visar en del spelare upp en attityd som mer handlar om att bjuda ut sig själv till diverse klubbar och scouter än att bjuda publiken på det de betalar för; engagemang. Det blir liksom en ekvation som inte går ihop, eller hur?
Nej, det som behövs nu är egentligen så enkelt som att ”familjen” sluter fred internt. Pajkastningen mellan de som av olika anledningar väljer olika sektioner på för att avnjuta underhållningen, stötta sin klubb, eller helt enkelt bara går för att se på fotboll på landets högsta nivå, måste upphöra. De som väljer att göra sådant som får ”HIF-familjen” att framstå i dålig dager, som belastar klubben med böter och med dålig publicitet, de måste upphöra med detta nu.
Men främst är det klubben som måste sträcka ut en hand och verkligen bjuda in till gästfrihet och en öppenhet som inger förtroende och engagemang! För är det så att klubben verkligen vill ha och behöver mer folk på läktarna, får man baske mig anstränga sig mer.
Det finns ingen som helst skyldighet för någon gentemot klubben, så länge någon de facto betalar för att se laget. Då är det klubbens skyldighet att ge valuta för pengar och engagemang!
Fredrik Ymer
På twitter: @FredrikYmer
